Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LV. Den sista måltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9Ö1
65. DEN SISTA MALTIDEN.
902
insigten derom, att ingen magt hvarken i
himmel eller på jord var i stånd att ändra
hans onda uppsåt, upprörde Jesu hjerta i
dess innersta djup och frampressade från hans
läppar den ångestfulla förutsägelsen:
»sannerligen, sannerligen säger jag eder, en af
eder skall förråda mig». Denna natt skulle
de alle, äfven den lärjungen, hvilken han
företrädesvis »älskade», öfvergifva honom.
Men detta var icke allt. Denna natt skulle
till och med den modigaste bland dem alla
med en ed förneka sin sammanhörighet med
honom. Och dock var sorgernas mått
dermed ännu icke rågadt. En af lärjungarne
skulle förråda honom. »Då sågo de på
hvarandra, tveksamme om hvilken han talade.»
En obestämd ängslan hade redan förut
be-mägtigat sig deras sinnen; en viss aning
sade dem, att de skulle drabbas af en stor
bedröfvelse. Och nu var ordet uttaladt. Han,
för hvars skull de uppgifvit allt, och som
för dem varit allt i alla, han skulle af en
bland dem varda förrådd till en smädefull
.död! Kunde sådant vara möjligt, då syntes
allt dem möjligt. De blefvo orolige hvar och
en för sin del. De förde sig till minnes sin
brist på kärlek, sin sjelfviskhet och otro och
alla onda tankar*, ord och gerningar, som de
hade att förebrå sig, och deras förfårade
samveten gåfvo dem ingen ro. Ingen kände
sig trygg; en hvar läste sin egen ängslan
och fruktan i de andres blickar. Icke
underligt derför, att de nu hvar och en i sin stad
frågade mästaren: »Herre, är det jag?» Och
huru långt bättre var icke en sådan fråga
än denna andra, som vid dylika tillfållen
brukar ligga så nära till hands: »Herre, är
det han?» Huru långt bättre anstod dem
icke att i ett botfärdigt sinne misstro sig
sjelfva än att på fariseiskt sätt i andlig sjelf-
tillräcklighet döma andra! För öfrigt afgaf
sjelfva deras fråga, som ju icke minst genom
det sätt, hvarpå den framfördes, torde hafva
röjt deras fulla hängifvenhet för Kristus,
vittnesbörd derom, att de icke kunde vara
de skyldige. Jesus- svarade till en början
lärjungarne intet på deras fråga; han förblef
ännu tyst för att om möjligt gifva Judas
tillfälle till ånger. Men Petrus kunde nu
icke längre återhålla sin oro och otålighet.
Angelägen om upplysning för att efter
inhemtande deraf söka förekomma förräderiet,
gjorde han — osedd af Jesus, som, der hau
låg till bords, vände honom ryggen — ett
tecken åt Johannes, att denne skulle fråga,
hvem det var. Johannes låg invid Jesus;
förtroendefullt lutade han nu sitt hufvud mot
mästarens bröst och frågade honom hviskande:
»Herre, hvilken är det?» Svaret, som gafs
i en lika låg ton, hördes endast af
Johannes och bekräftade de misstankar, som Judas’
frånstötande väsen redan sedan länge torde
hafva väckt hos honom. I österlandet är
vid måltiderna den seden rådande, att alla
gästerna äta ur ett och samma fat, hvarvid
då esomoftast händer, att man doppar ett
stycke tunt bröd i fatet för att derur
upptaga något kött eller ris, som man sedan
räcker till någon annan af gästerna. En
sådan handling, hvilken gemenligen förekom
vid hvarje måltid, kunde icke tilldraga sig
någon synnerlig uppmärksamhet. Jesus
indoppade nu brödet och gaf det åt Judas
Iskarioth, i det han på samma gång sade
till Johannes, att öfverräckandet af detta
indoppade bröd skulle vara det tecken, hvarpå
Johannes — och genom hans bemedling
möjligen äfven Petrus — kunde veta, hvilken
som var den sannskyldige förrädaren. Derpå
tillade han högt, så att de hördes af alla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
