Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVI. Det sista samtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
66. det Sista samtalet.
914
ångest. Den tid, under hvilken han ännu
skulle vara med dem, var kort; och likasom
han förut hade sagt till judarne, så sade
han nu också till dem: »dit jag går, kunnen
I icke komma». Och då han sade detta till
dem, kallade han dem för första och sista
gången »harn». Bland dem voro då också
Petrus och Johannes — män, hvilkas ord
och gerningar skulle utöfva ett så stort välde
öfver menniskorna ända intill dagarnes ända
— män, hvilka af hela folkslag skulle vördas
såsom helgon — män, till hvilkas ära kyrkor
skulle uppföras, och efter hvilka städer skulle
nämnas; men deras storhet var dock blott
ett ringa återsken af hans heiiighet, en ringa
flägt endast af den ande, som han skulle
sända. Med bortseende från honom voro de
intet, ja, mindre än intet — okunnige
gali-leiske fiskare, om hvilka knappast någon enda
menniska utanför deras hembygds trånga
gränser hört talas —’ och de egde ingen
annan kunskap och berömmelse än den, att
de af honom, deras mästare, voro ansedde
såsom »barn». Men ehuru de nu icke kunde
följa honom, dit han gick, sade han
dock-icke till dem, såsom han hade sagt till judarne
(Joh. 7: 34; 8: 21), att de skulle söka honom
utan att kunna finna honom. Nej, han gaf
dem i stället ett nytt bud, genom hvars
iakttagande de, .då de vandrade i hans
fotspår och af menniskorna blefvo kända såsom
hans lärjungar, snart skulle finna honom.
Detta nya bud var, att de skulle älska
hvarandra inbördes. »Ett nytt bud gifver jag
eder, att I skolen älska eder inbördes; såsom
jag har älskat eder, så skolen ock I älska
eder inbördes.» I visst afseende var väl
detta bud ingenting nytt. Ty icke blott stod
i Mose lag (3 Mos. 19: 18) den föreskriften
att läsa: »du skall älska din nästa såsom
dig sjelf», utan den betraktades äfven af
visse judiske lärare såsom en af de
vigtigaste och mest magtpåliggande punkter i
hela lagen — såsom »den konungsliga lagen
efter skrifterna» (Jak. 2: 8), såsom
»budskapet af begynnelsen» (1 Joh. 3: 11). Och
likväl, såsom Johannes uppvisar i sin epistel,
om det än i visst afseende var gammalt, var
det dock i andra afseenden fullkomligt nytt
— nytt genom det företräde, som
tillerkändes det — nytt i anseende till de
bevekelsegrunder, som det kräfde — nytt slutligen i
anseende till det inflytande, som det var
bestämdt att utöfva. Det var fråga om en
kärlek, som skulle vara ett bevis på deras
lärjungaskap, en kärlek, som skulle vara
större än både tron och hoppet, en kärlek,
som skulle kunna kallas och göra skäl för
sitt namn att vara lagens fullbordan.
Här afbröt Petrus mästaren med en fråga.
Innan Herren gick in på afhandlandet af
ett nytt ämne, begärde Petrus af honom
en upplysning öfver en punkt i hans tal,
som han icke hade förstått. Hvad kunde
väl det betyda, att Herren hade talat om
ett bortgående? »Herre, hvart går du?»
Jesus svarade honom: »dit jag går, kan
du icke nu följa mig, men härefter skall du
följa mig».
Petrus förstod då, att här icke var fråga
om något mindre än att kallas hädan genom
döden; men hvad hindrade, att icke också
han kunde dö med sin mästare? Var månne
icke han fika beredvillig som Thomas att
säga: »låt ock oss gå, att vi må dö med
honom» (Joh. 11:16)? »Herre», utbrast han
derför, »hvi kan jag icke nu följa dig? Mitt
lif vill jag låta för dig».
Ja, »hvarför»? Vår frälsare Tcunde hafva
svarat: derför att hjertat är ett skröpligt
£3
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
