Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVI. Det sista samtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9’25
56. DET SISTA SAMTALET.
m
till eder. Blifven i mig, såsom jag i eder.
Såsom grenen icke kan bära frukt af sig sjelf,
med mindre han blifver i vinträdet, så icke
heller I, med mindre I blifven i mig. Jag
är vinträdet, I ären grenarne; den, som
blifver i mig och jag i honom, han bär mycken
frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra.
•Hvilken nu icke blifver i mig, han varder
utkastad såsom grenen och förtorkas, och
man samlar dem tillhopa och kastar dem
på elden, och de brinna.» Han visade dem,
hvilken djup källa till glädje en sådan
förening med honom skulle vara för dem under
aha de förföljelser, som väntade dem i en
ond verld; och med djupa, gripande ord lade
han dem på hjertat, att i trots af den ångest,
under hvilken de motsågo den stundande
skilsmessan från honom, det dock i sjelfva
verket var luttre för dem, att han bortgick,
emedan han efter sin bortgång skulle på
andligt sätt vara dem närmare än någonsin
förut. Detta skulle ske i och genom den
helige andes sändande till dem, då han, som
nu endast var med dem, för alltid skulle
vara uti dem. »Eder är nyttigt», säger han,
»att jag bortgår; ty om jag icke bortgår,
kommer icke hugsvalaren till eder; men går
jag bort, skall jag sända honom till eder.»
Hugsvalarens embete skulle vara att
öfverbevisa verlden om synd, om rättfärdighet och
om dom; och han skulle leda dem uti all
sanning och förkunna för dem, hvad komma
skulle. »Han skall förherliga mig, ty af mitt
skall han taga och förkunna eder.» Och nu
gick han till Fadern. En liten tid skulle
komma, under hvilken de icke skulle se
honom; och åter skulle en liten tid vara, under
hvilken de skulle se honom.
Ännu en gång ovisse om, hvad han
menade, började lärjungarne spörja hvarandra
om betydelsen af hans ord. De skulle gerna
hafva velat vända sig till honom sjelf med
sin fråga, men en djup fruktan hade
bemäg-tigat sig deras sinnen, och de vågade det
icke. De hade ju redan flera gånger under
hans tal afbrutit honom med sina frågor,
och ehuru han icke hade förebrått dem
derför, hade han dock synbarligen blifvit
bedröfvad öfver den ytlighet och det oförstånd,
som de lade i dagen med afseende på de
lärdomar, hvilka han ville meddela dem. De
sade derför endast tyst emellan sig: »hvad
är det han säger oss: en liten tid, och I sen
mig icke, och åter en liten tid, och I skolen
se mig, och: jag går bort till Fadern ? Hvad
är detta, som ban säger: en liten tid? Ti
förstå icke, hvad han talar». Äfven nu kom
Jesus dem i deras tvifvel och villrådighet
kärleksfullt till mötes. Han upplyste dem,
att en kort ångestfull timme förestod dem,
men att den skulle efterföljas af en glädje,
hvilken ingen skulle taga ifrån dem. Denna
glädje skulle — så betygade han vidare —
vara obegränsad, ty allt, hvad de skulle bedja
Fadern, det skulle han gifva dem. Till denne
Fader, som sjelf älskade dem, emedan de
älskade honom, ende sonen, som var
utgången af Fadern — till denne Fader, deras
och hans Fader, skulle han nu vända
tillbaka.
Innerligt gladdes hans lärjungar öfver
dessa tydliga och tröstefulla ord. »Se», sade
de, »nu talar du oförtäckt och säger
ingaförtäckta ord. Nu veta vi, att du vet allt
och icke behöfver, att någon frågar dig;
derför tro vi, att du är utgången af Gud.» Men
Jesus varnar dem emellertid att icke för
mycket bygga på hjertats öfversvallande
hänförelse; de behöfde fast mera allt fort vara
på sin vakt. Hans ord voro visserligen am-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
