Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. I Gethsemane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
949 67. i gei
ögonblicks andrum att besinna det gräsliga
dåd, han stod redo att utföra, »min vän,
hvarefter kommer du» (Matth. 26: 50)? Han
sade icke rnern, hans ord tyckas hafva
blifvit afbrutna af hans andes djupa rörelse;
icke heller gaf Judas sig tid att gifva
honom något svar, angelägen som han var att
gifva sina medbrottslingar det öfverenskomna
tecknet. »Hvilken jag kysser», hade han
sagt till dem, »den är det; gripen honom
och fören honom bort säkert.» Och se, nu
steg han fram till honom, mästaren, till
hvars ord han lyssnat så många gånger, och
hvars många herliga verk han fått bevittna,
och, helsande honom med sitt vanliga kalla
tilltalsord: »hell rabbi!», kysste han honom.
Hans ord voro sannolikt scludöm al/Vca rabbi,
»frid vare dig, rabbi!», men han fick intet
alélca -schalöm till svar; ty det fans ingen
frid för den, som fallit såsom Judas. Allt
hvad Jesus sade till honom var detta: »Judas,
förråder du menniskans son med kyssande?»
De orden, uttalade med en ton, full af sträng
förebråelse och bitter sorg, voro tillräckliga.
De upptäckte för Judas, hvad han var, genom
att nämna saken vid dess rätta namn. Och
sättet för hans förräderi var så ensamt i
sitt slag, så utan motstycke i nedrigket och
ondskefullhet, att flera ord skulle varit
öfverflödiga.
»Herre, skola vi slå till med svärd»,
välden ifriga fråga, hvilken Petrus nu
framställde; ty, som lärjungarne voro inom
örtagården, kände de icke förföljarnes antal.
Jesus besvarade icke strax Tetri gjorda fråga,
utan, sedan han förebrått Judas hans falska
vänskapsbetygelse, gick han genom
örtagårdens inhägnad frivilligt ut emot sina
förföljare. Der stod han nu inför dem värnlös
och obeväpnad med ett lugn och ett maje-
hsemane. 950
stat, som bragte deras i öfverdrifven
försigtighet medtagna facklor och vapen på skam.
»Hvem söken I», frågade han.
Denna fråga var icke utan ändamål. Den
framställdes, såsom Johannes påpekar (Joh.
18: 8), för att skydda apostlarne från
förföljelse; vi kunna äfven antaga, att den hade
till syfte att för alla de närvarande göra
Jesu tillfångatagande uppenbart och sålunda
göra hvarje tanke på utförbarheten i detta
fall af ett lönmord eller audra under
hemlighetsfullhetens slöja dolda svekfulla planer
öfver hufvud till en omöjlighet.
»Jesus af Nazareth», svarade de.
De hade icke behöft svara detta; ty
ingen af dem hyste väl i detta ögonblick
något tvifvel om, hvem den man var, som
tilltalade dem, och dessutom var ju Judas
der, som kunde gå dem till handa med
nödiga upplysningar, för så vidt ännu någon
ovisshet i detta afseende kunde vara rådande
bland dem. Men i sin fruktan och förvirring
hade de för ögonblicket intet annat svar att
gifva Jesus på hans så oväntadt framställda
fråga.
»Jag är det», sade då hau sjelf, hvars
namn nyss nämts af dem.
Dessa lugna ord framkallade hos dem
både bestörtning och räddhåga. Det milda
svaret gjorde på dem en häftigare verkan,
än någonsin någon förhärjande östanvind
eller någon väldig tordön kunnat göra. Ty
gudomligt majestät röjde sig i den rösten.
»De stego till rygga och föllo till marken.»
Historien saknar icke exempel derpå, att
värnlöse män blott och bart genom sin lugna
blick och hållning lyckats afväpna och
förfära sina fiender. Finnes väl då någon grund
för det hånande tvifvel, hvarmed man mött
Johannes’ enkla men gripande berättelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
