Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. I Gethsemane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
955 JESU
han till Petrus; »ty alla de, som taga till
svärd, skola med svärd förgöras.» Derefter
frågade han i förebrående ton sin häftige
lärjunge, huru vida han verkligen icke trodde,
att han, Kristus, kunde, derest han så ville,
frigöra sig. »Menar du, att jag icke kunde
bedja min Fader, att han skickade till mig
mer än tolf legioner englar? Men huru blefve
då skriften fullbordad, att så ske skall?»
Han behöfde sannerligen icke en haud full
försagde lärjungars hjelp, han, som kunde
nedkalla himmelens starka härskaror till sitt
skydd. Men han var ju kommen i verlden
för att frivilligt uppfylla skriften genom att
dricka den kalk, som hans Fader hade
bestämt för honom. »Skall jag icke», sade
han, »dricka den kalk, som min Fader mig
gifvit hafver?» Och, vändande sig till de
soldater, som höllo honom, utbrast han
hastigt: »låten blifva det, hållen inne!» — det
är, lemnen mig ett ögonblicks frihet, medan
jag godtgör, hvad denne min allt för ovise
och otålige lärjunge har felat — hvarefter
han tog på den sårade tjenarens öra och
helade det
I mörkret och förvirringen tyckes hela
denna händelse hafva försiggått obemärkt af
alla utom tydligen af de närmast kringstående.
Men icke heller på dem, råa, förhärdade
menniskor som de i grund och botten voro,
torde den hafva gjort något nämnvärdt
intryck. Ännu mindre på de andra, som
möjligen fingo höra talas derom. Deras vid
första åsynen af Jesus plötsligt påkomna
skygga fruktan hade nu helt och hållet
försvunnit och endast lemnat rum för den mest
hänsynslösa hårdhet och inre likgiltighet.
Den store profeten hade frivilligt öfverlemnat
sig i deras händer. Han var nu rätt och
slätt en hjelplös fånge, ingenting mer. Intet
.if. 956
tordön i skyn hade låtit höra sig för att
aflägga vittnesbörd om hans storhet; ingen
engel från himmelen hade kommit till hans
bistånd; ingen underbar eld hade förtärt
någon af hans motståndare. Hvad de sågo
inför sig, hvad de hade emellan sig, var rätt
och slätt en af gäckade förhoppningar,
pröfningar och vakande medtagen man, som
blifvit förrådd af en bland sina närmaste
vänner och följeslagare, och hvars
tillfångatagande endast bevittnats af ett erbarmligt
fåtal ängslige och modfållde galileer. De hade
honom nu en gång för alla i sitt våld, och
redan hade några prester, äldste och
befälhafvare öfver tempelvakten, hvilka hittills
försigtigt hållit sig i bakgrunden, vågat sig
fram och trängde sig nu omkring honom
för att på nära håll med ogrannlaga, att
icke säga förolämpande nyfikenhet betrakta
den så mycket omtalade. Det var
företrädesvis till dem (jfr Luc. 22: 52) han då vände
sig med de orten: »såsom emot en röfvare
hafven I utgått med svärd och stafvar. Ehuru
jag dagligen var med eder i templet,
ut-räckten I icke edra händer emot mig, men
detta är eder stund och mörkrets magt».
Dessa ödesdigra ord släckte hoppets sista
gnista i Jesu följeslagares sinnen. »Då
öfvergåfvo honom», heter det (jfr Matth. 26: 56),
»alle lärjungarne» — äfven den modige Petrus,
äfven den älskande Johannes — »och flydde.»
I detta afgörande ögonblick vågade endast,
en okänd ung man — kanske esaren till
Gethsemane, kanske evangelisten Marcus,
kanske möjligen Lazarus, Marias och Marthas
broder — att i en i högsta grad upprörd
stämning följa den fiendtliga skaran, som
bortförde Jesus. Synbarligen hade han
plötsligt blifvit uppväckt ur sömnen, ty han hade
ingen annan beklädnad än sin sindån, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
