Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIX. Ett uppehåll mellan förhören. Jesus ännu en gång inför sanhedrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
999
JESU LIF,
1000
Detta var det första skymfliga gäckeriet, för
hvilket Jesus under dessa dagar blef utsatt.
Han, som var Kristus, smädades; han, som
var domare, förolämpades; han, som var den
helige, behandlades såsom en brottsling; han,
som var den sannskyldige befriaren, hölls
fången.
3. Så nådde då ändtligen de långa
timmarne sitt slut, och den länge med spänning
motsedda morgonen randades. Och genast
— ty så förordnade traditionen (den
muntliga lagen), och desse domare, som väl utan
betänkande trampade all rättvisa och
barmhertighet under fötterna, voro, såsom bekant,
dock på samma gång ytterst nogräknade i
sitt iakttagande af alla dylika om än så
obetydliga stadgar — fördes den fångne Jesus
vare sig till lisckkath haggazith, den ofvan
omnämda, söder om det egentliga
tempelhuset belägna, stora domsalen, eller
möjligen till de äfvenledes ofvan omnämda
clianu-joth (salubodarne), hvilka hade Hannas och
hans slägt att tacka för sin tillvaro. Till
ettdera af dessa ställen hade nämligen utan
tvifvel sanhedrin blifvit sammankalladt för
att nu som först företaga den egentligen
formliga och lagliga undersökningen i denna
sak. »Strax på morgonen», heter det, »höllo
de öfverste presterna, de äldste och de
skriftlärde, hela det stora rådet, en rådplägning»
(Marc. 15: 1; Matth. 27:1 Luc. 22: 66—71).
Förmodligen var det omkring klockan sex
på morgonen, som detta sammanträde
började. Alla de närvarande på få undantag
när — till dessa undantag hänföra vi
Nikodemus och Josef af Arimathia och, såsom
vi väl hafva anledning att hoppas, äfven
Gamaliel, Hillels sonson — voro beslutne
att rösta för den anklagades död. Här sutto
ju i rådet prester, hvilkas girighet och sjelf-
viskhet den anklagade under sin offentliga
verksamhet bestraffat, skriftlärde, hvilkas
okunnighet han blottat, af tvivelsjuka frätte
sadduceiske verldsman, hvilkas ihåliga
visdom han utan förskoning bragt på skam,
och hvilka derför framför andra voro hans
förklarade motståndare. Alla desse ville
hans död; alla voro de uppfyllde med hat
emot honom, hvars storhet de icke förmådde
fatta. Men det blef dem emellertid icke så
alldeles lätt, som de hade hoppats, att med
bibehållet sken af lag och rätt drifva sin
vilja igenom. De judiska fablerna angående
Kristi död, hvilka stå att läsa i talmud,
framställa visserligen sakförhållandet så, som
om hela magten legat i de judiska
myndigheternas händer, och som om allt aflupit
fullkomligt efter deras önskningar. De påstå,
att under fyrtio dagar före Jesu död en
högtidlig kallelse, å det höga rådets vägnar
formligen utfärdad, utgått till folket, att
hvilken som kunde anföra något till den
anklagades förmån, han skulle framträda med sitt
vittnesmål för att sålunda genom att bevisa
Jesu oskuld föranleda hans slutliga
frikännande. Men ingen enda, så uppgifves det,
framträdde för att vittna om hans oskuld.
I följd deraf blef ock det i lagen stadgade
straffet utkräfdt "på’ honom. Sedan han först
blifvit stenad i egenskap af en folkförförare
(mesith), upphängdes han derefter på
förbannelsens träd. Det verkliga förhållandet
var emellertid ett helt annat än det, som
dessa och dylika talmudiska skildringar tyckas
gifva vid handen. Jerusalems höga råd, det
är här inbegreppet af de judiska
myndigheterna öfver hufvud, hade i sjelfva verket
vid denna tid alldeles icke befogenhet att
döma någon till döden - - »oss är icke
lofligt att döda någon», betyga också judarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
