Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIX. Ett uppehåll mellan förhören. Jesus ännu en gång inför sanhedrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1007
ji av lif.
1008
motsättning emellan då och nn, emellan
nämda ransakning med den trotsige Herodes
och denna nu pågående med Jesus af
Naza-reth, den af hjertat ödmjuke och saktmodige!
Huru mycket hade icke förändrats på den
tid af något mer än ett halft århundrade,
som förgått sedan denna först nämda
ransakning! Nu voro de högljudde, men han,
deras konung, teg; de voro mägtige, men han,
deras konung, hjelplös och utan värn; de
■brottslige, han oskyldig och ren; de den
jordiska -vredens verktyg, han den gudomliga
vedergällningens utskiftare.
Omsider, då det upprörande och
bedröfliga skådespelet i annat fall icke tycktes
vilja få något slut, tog nu Jesus till orda för
att kort och bestämdt och på samma gång
oförskräckt och öppet angifva sin ställning
till sina domare. De ropade allt fort ifrigt
och högljudt: »är du Kristus, så säg oss det!»
Då sade han till dem: »om jag säger eder
det, så tron I det icke, och äfven om jag
frågar, så svaren I mig icke, ej heller gifven
I mig lös». Men på det de icke skulle hafva
någon ursäkt, derest de ännu låtsade icke
förstå honom, tillade han sedan
eftertryckligt: »dock, härefter skall menniskans son
sitta på Guds krafts högra hand» (jfr Dan.
7: 13; Ps. 110: 1). — »Så är du då»,
utropade de alle, »Guds son?» — »I sägen, att
jag så är»*, svarade han med ett uttryck,
som var ganska vanligt i deras språk, och
om hvars betydelse de följaktligen icke kunde
sväfva i någon okunnighet. Då utropade de
alle i detta ögonblick, såsom deras öfverste
prest det hade gjort före dem: »Hvad
vittnesbörd behöfva vi nu mera? Vi hafva ju
sjelfve hört det af hans mun.» Och med
detta domsutslag, det tredje och sista i ord-
* AnW amarlct.
ningen af de af de judiska myndigheterna
fällda — ett domsutslag, hvilket man
hoppades att Pilatus utan ringaste invändning
oförtöfvadt skulle stadfästa, hvarigenom
ändtligen deras länge närda bittra hat till den
galileiske profeten skulle blifva
tillfreds-stäldt — afslöts det tredje af de förhör,
hvilka vår frälsare under loppet -af dessa
timmar fick underkasta sig. Sannolikt
beledsagades äfven denna dom likasom de förra
af bittra smädelser och grofva
förolämpningar emot den anklagades person, om än inga
direkta bevis derpå föreligga i den till oss
komna evangeliska berättelsen.
Hastigt och på ett förfärande sätt
träffades upphofsmannen till all denna
orättfärdighet af hämndens slag. Tvifvelsutan hade
Judas under nattens flydda timmar varit en
tämligen kall och obekymrad åskådare till
hvad som försiggått; men då morgonen
grydde, och han fick veta presternas och
sanhed rins beslut och fick se, att Jesus, hans
egen forne mästare, öfverlemnades åt den
romerske landshöfdingen för att korsfästas,
började han inse hela vidden och betydelsen
af det förräderi, hvartill han gjort sig
skyldig. Ett stort brott har ofta i’ sitt följe ett
underbart, genomträngande och klart ljus.
Det upplyser plötsligt samvetet med ett
öfver-naturligt sken, skingrar egennyttans dunkel
och visar oss våra handlingar och
bevekelsegrunder i deras sanna, osminkade gestalt.
Judas Iskarioth i likhet med så många
tu-sende andra både före och efter honom,
hvilka efter en mer än vanligt fasansfull
synds begående hafva fått sina ögon
öppnade, drefs från samvetsqval till förtviflan,
från förtviflan till vausinuo och från
vansinne till sjelfmord. I annat fall hade väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
