- Project Runeberg -  Jesu Lif /
1093-1094

(1878) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1093

61.

KOHEFÄSTEI.SEN.

1094

äfven för alla dem, hvilka sedermera under
tidernas lopp i syndig förblindelse och
okunnighet på nytt skulle korsfästa honom:

»Fader, förlåt dem, ty de veta iclce,
hvad de göra.-»*

Derefter blef nu förbannelsens träd __

med honom, som hängde derpå i namnlös
ångest och vid hvarje den minsta rörelse
erfor förökade smärtor — långsamt upprest
af starka armar och nedsatt i ett för detta
ändamål i marken gräfdt djupt hål. Den
sålunda upphängdes fötter voro endast föga
höjda öfver marken. Den korsfäste kunde
derför lätt nås af hvarje hand, som ville slå
honom, och kunde svårligen undgå att se
och märka det hån och de förolämpningar,
gom rigtades emot honom. Under långa
timmar kunde den olycklige på detta sätt
vara prisgifven åt misshandlingar och
skymf-ningar af den förbigående folkhopen, som
med det begär att bevittna fasaväckande
uppträden, hvilket utmärker det råa sinnet,
gemenligen talrikt kom till samman vid dessa
tillfällen för att hafva sin lust uti att se en
syn, som snarare bort afpressa deras ögon
tårar af blod.

Och der kunde de olyckliga offren under
plågor, som med hvarje ögonblick blefvo allt
outhärdligare, nödgas dväljas timmar igenom
i ett tillstånd midt emellan lif och död, så
att de till och med drefvos att anropa
åskådarne eller bödlarne att af barmhertighet
göra ett slut på deras lidande, som
öfversteg menskliga krafter.

Ty korsfästelsedöden synes i sig hafva
sammanfattat snart sagdt allt, hvad tänkas
kan af elände och qval — svindel, kramp,
törst,, svält, sömnlöshet, sårfeber, stelkramp,
offentlig vanära, långvarig dödskamp, andra
vedervärdigheter att förtiga — alla dessa
lidanden dertill uppdrifna just jemnt till den
punkt, på hvilken de öfver hufvud kunna
uthärdas, men alle samman också hejdande
sig just der, hvarest annars medvetslöshet
skulle inträda såsom en välkommen lindring
för den arme. Den onaturliga ställningen
gjorde, att hvarje försök att i allra* ringaste
mån ändra läge var förenadt med den
olidligaste smärta. De sönderslitna ådrorna, de
krossade musklerna förorsakade oupphörliga
qval. De inflammerade såren angrepos
småningom af kallbrand. Pulsådrorna, särskildt
de i hufvudet och underlifvet, uppsvällde af
’det sig företrädesvis på dessa ställen stockande
blodet. Och under det alla smärtor ideligen
tilltogo, inställde sig efter hand en brännande
törst. Alla dessa kroppsliga lidanden
förorsakade dertill en sådan inre ångest och oro,
att sjelfva döden — denne hemske,
hemlig-lighetsfulle fiende, vid hvars annalkande
menniskan annars vanligen ryser tillbaka —
föreföll såsom en efterlängtad befriare.

Sådant var det dödssätt, till hvilket han,
som var all verldens frälsare, dömdes; och
ehuru dess qval för honom förkortades i
följd af alla de lidanden, hvilka han redan
förut genomgått, och som medtagit hans
krafter, hängde han dock på korset från den

* »Genom denna sin förbön utöfvade Jesus sjelf den tunga pligten, som han i bergspredikan anbefallt
sina lärjungar, att bedja för sina fiender. Med kärleksfullt öfverseende skrifver Jesus sina mördares
förfarande på räkningen af deras okunnighet, ehuru detta, strängt taget, endast torde gälla om de romerska
soldaterna, hvilka handlade helt och hållet ofrivilligt och medvetslöst, hvaremot judarne, och framför allt
fariséerna och öfverste presterna, handlade med fullt uppsåt, om än förblindade af passionen. Efter sin mästares
föresyn yttrade sig äfven Petrus sedermera mildrande och ursäktande både om folket och dess ledare (Apostlag.
3: 17), sägande, att de handlat af okunnighet. Men denna okunnighet var dock i hög grad sjelfförvållad,
åtminstone hos det tongifvande partiet i synedriura.» {Melin, p. a. st. sid. 774.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:32:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jesulif/0567.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free