Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktan, som hade fått magt med deras
sinnen, bragta till en viss grad af medlidsam
känslighet. På marken nära intill korset
stod ett lerkärl, som innehöll så kallad posca,
eller den af vattenblandadt vin beredda dryck,
med hvilken de romerske soldaterna brukade
släcka sin törst. Lerkärlet var tilltäppt med
en svamp, hvilken sålunda tjenade i stället
för kork. Genast tog någon — om vän eller
fiende eller möjligen blott en nyfiken
åskådare, veta vi icke — svampen och doppade
den i nämda posca för att sedan räcka den
till Jesus. Men ehuru korset var lågt, nådde
han icke den korsfästes hufvud, som hvilade
öfverst mot tvärbjelken; derför satte han
svampen på en isopstängel[1] — af omkring
en fots längd — och höll den för den
döendes vissnande läppar, hvilka icke heller
vägrade att emottaga den sålunda erbjudna
vederkvickelsen. Men till och med denna
helt naturliga yttring af ett medlidsamt sinne
tycktes uppröra den oroliga folkhopen. »Håll»,
sade man, »låt se, om Elia kommer till att
taga honom ned.» Mannen afstod dock icke
från utförandet af sitt barmhertighetsverk,
men då det var gjordt, tyckes också han
hafva instämt i de till hälften hån, till
hälften hemlig förfäran röjande orden;
åtminstone framgår detta af Marc. 15: 36. Men
ingen Elia kom; det kom öfver hufvud ingen
mensklig hugsvalare, icke heller någon
befriande engel. Det var Guds vilja, och det
var äfven Jesu, vår frälsares, vilja, att han
»genom lidande skulle varda fulländad» (Hebr.
5: 7. 8; 2: 10; Filipp. 2: 8. 9), och att han
— till ett evigt föredöme för alla sina barn
intill dagarnes ända — skulle »vara lydig
intill döden».
Jesu sista stund var nu inne. Ännu en
gång anförde han Israels herlige
psalmsångares ord, i det han inledde dem med
uttalande af detta fadersnamn, detta en
innerlig och förtröstansfull kärleks uttryck,
som efter honom och för hans skull blifvit
allt, hvad menniskor heter, tillåtet att
använda. »Fader», sade han, »i dina händer
befaller jag min anda» (Ps. 31: 6; jfr Apostlag.
7: 59; 1 Petr. 2: 23). Och derefter med en
yttersta ansträngning af sina bortdöende
kroppskrafter utbrast han med hög röst i
detta sista segervissa rop: tetélestai, »det
är fullkomnadt». Må hända har vid detta
utrop något af blodkärlen i hans hjerta
brustit, ty knappast voro dessa ord uttalade,
förrän han böjde ned sitt hufvud och gaf
sitt lif till en »lösepenning för många».
»Jesus ropade med hög röst och gaf upp
andan.»
Slutadt var nu hans heliga lif på jorden,
och med hans lif hans kamp och strid, och
med hans kamp hans dagsarbete, och med
hans dagsarbete återlösningen, och med
återlösningen den nya skapelsens grundläggning.
I detta ögonblick remnade förlåten i
templet ifrån ofvan och ned igenom[2]. En
jordbäfning skakade jorden och sprängde
klipporna, och då de stora stenar, som
tillslöto judarnes grafvar, härigenom rubbades
från sina platser, tyckte sig mången se de
dödes frigjorde andar lifs lefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
