Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Uppståndelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151
JESU LIF.
1152
bareisen — nämligen Thomas, »som. kallades
tvilling» (Joh. 20: 24—29). Han var till sin
karakter, såsom vi redan i det föregående
hafva sett, hängifven men tviflande. För
honom syntes dessa budskap allt för goda
och tröstefulla för att kunna vara sanna.
Det var förgäfves, som de andra lärjungarne
försäkrade honom, att de hade sett Herren.
Han förklarade i trots af allt med
bestämdhet: »utan att jag ser hålen efter spikarne
i hans händer och sticker mitt finger i hålen
efter spikarne och sticker min hand i hans
sida, tror jag det icke». En vecka förflöt,
och den sorgsne apostelens upprigtigt
bekända tvifvel fortforo alltjemt.’ Men på den
åttonde dagen — ty Kristi uppståndelse hade
redan gjort veckans första dag helig för
apostlarnes hjertan — voro lärjungarne åter
församlade inom lyckta dörrar, och denna
gång var Thomas med dem. Äfven denna
gång kom Jesus och stod midt ibland dem,
och sedan lian uttalat sin vanliga milda,
högtidliga helsning, kallade han Thomas till
sig och bjöd honom sjelf öfvertyga sig om,
huru vida det icke var den korsfäste
Kristus, han och ingen annan, hvilken
lärjungen hade inför sig. »Räck hit ditt finger»,
sade han till honom, »och se mina händer
och räck hit din hand och stick henne i
min sida och var icke otrogen utan trogen».
Då utropade den förr tviflande, men nu om
sina tvifvels grundlöshet en gång för alla
till insigt komne lärjungen: »min Herre och
min Gud!» Och Jesus sade: »emedan du har
sett mig, tror du; salige äro de, som icke
se och dock tro».
7. Den uppståndne frälsarens nästa
uppenbarelse skedde vid det Galileiska Hafvet
för sju af apostlarne (Joh 21:1—23). Desse
sju voro: Simon, Thomas, Nathanael, Zebedei
båda söner och tvenne andre, hvilkas namn
icke nämnas, men med afseende på hvilka
man må hända icke så orätt gissat på
Filippus och Andreas. Det hade nu förflutit
en tid, sedan Jesus senast hade
uppenbarat sig; och innan lärjungarne till
pingsthögtiden återvände till Jerusalem för att
der emottaga den heliga andas gåfva,
hvilken blifvit dem Utlofvad af deras Herre och
frälsare, beslöt sig Simon att ännu för en
gångs skull återtaga sitt gamla yrke såsom
fiskare. »Simon Petrus, heter det, sade till
sina medlärjungar: jag går bort att fiska.»
Apostlarne hade icke längre någon
gemensam kassa, och som deras penningemedel
nu voro slut, tycktes detta enda sätt återstå
för dem att på ärligt sätt förtjena sitt
uppehälle. De andre följde med honom — »vi
gå ock med dig» — och de begåfvo sig ut
på sin seglats om aftonen för att begagna
sig af den för fisket tjenligaste tiden. Men
hela natten arbetade de endast förgäfves;
de fingo intet. I dagningen varsnade de på
stranden en gestalt, hvilken de dock icke
igenkände. En rost frågade dem, hurudan
deras fångst varit. De måste med sorgset
mod bekänna, att den utfallit så dåligt, som
öfver hufvud varit möjligt. Rösten bjöd dem
då att kasta ut nätet på högra sidan om
båten, emedan i sådant fall fisk icke skulle
fattas dem. De kastade ut nätet, och se,
nu deremot förmådde de icke draga upp det
för fiskarnes myckenhets skull. Denna
tilldragelse återkallade med oemotståndlig styrka
minnet från förgångna, lyckligare dagar.
»Herren är det», hviskade Johannes till
Petrus, ögonblickligen band denne om sig sin
öfverklädnad och störtade sig i sjön för att
medelst simning tillryggalägga de två
hundrade alnar vid pass, som skilde honom från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
