Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Uppståndelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155
JESU LIF.
1156
för egen del behöfde vittnesbördet af hans
läppar. Jesus bjöd dem och sade:
»kommen hit och äten». Och han utdelade sjelf
till dem af bröden och fiskarne.
Sedan derefter den enkla måltiden gått
till ända under tystnad, sade Jesus till sin
svage men hängifne apostel Simon — ty
ännu var tiden icke inne att åter benämna
honom med det betydelsefulla namnet
Petrus — »Simon, Jonas son, älskar du mig
mer än desse?»
Han sade till honom: »ja, Herre, du vet,
att jag hafver dig kär».
Jesus sade till honom: »föd mina lam».
Simon hade helt visst i djupet af sitt
hjerta känt, hvad som innerst innefattades
i de mildt förebrående orden »mer än desse».
De återkallade för hans af blygsel och
ånger qvalda medvetande minnet af de
skrytsamma ord, hvilka han för icke så lång tid
sedan med så stort sjelfförtroende uttalat
bland sina medapostlar: »om ock alle
förargas, skall jag dock icke förargas». Hans
stora felsteg hade ändtligen lärt honom
ödmjukhetens svåra dygd. Han gör derför nu
icke anspråk på något företräde i kärlek;
han säger icke: »du vet, att jag älskar dig
mer än de andre», han säger endast: »du vet,
att jag hafver dig kär»; och sjelfva det
uttryck för »älska», som han — enligt den
grekiska grundtexten att döma — nyttjar i
sitt svar, betecknar en lägre grad af kärlek
än det uttryck för samma begrepp, som
förekommer i vår frälsares fråga. Men nästa
gång vår frälsare spörjer honom till,
påminner honom frågan mindre smärtsamt om
hans gamla, så eländigt på skam komna
sjelfförtroende, ty Jesus sade denna gång
endast:
»Simon, Jonas son, älskar du mig?»
Åter svarade apostelen i samma ödmjuka
ordalag som förut:
»Ja, Herre, du vet, att jag hafver dig
kär».
Jesus sade till honom: »föd mina får».
Men Simon hade tre gånger förnekat sin
frälsare, derföre borde han ock tre gånger
bekänna sin hängifvenhet för honom. Efter
ett kort uppehåll återkom också för sista
gången denna samma fråga, men denna gång
använde vår frälsare i innerlig förtrolighet
samma uttryck i sin fråga, som det
lärjungen nyss hade användt i sina båda svar:
»Simon, Jonas son, hafver du mig här?»
Och Simon, djupt förödmjukad och
bedröfvad, utropade: »Herre, du vet allting,
du vet, att jag hafver dig kär».
Jesus sade till honom: »föd mina får».
Och derefter tillade han med
högtidlighet och eftertryck:
»Sannerligen, sannerligen säger jag dig:
när du var yngre, omgjordade du dig sjelf
och gick, hvart du ville, men då du varder
gammal, skall du uträcka dina händer, och
en annan skall omgjorda dig och föra dig,
dit du icke vill».
Apostelen förstod sin Herres ord. Han
förstod, att dessa ord häntydde på hans
framtida tjenst och det kommande
martyrskapet. Men nu var han icke längre Simon,
utan han var nu Petrus, klippmannen; han
var redo att ända in i döden lyda den röst,
som sade till honom: »följ mig». Medan
detta samtal egde rum, hade han vandrat
vid Jesu sida några steg framför de öfrige
lärjungarne. Då han nu såg sig om,
varseblef han Johannes — »den lärjungen,
hvilken Jesus älskade, och som vid nattvarden
hade legat vid hans bröst och sagt till
honom: Herre, ho är den, som förråder dig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
