Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Fariséer och Sadducéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1235
BIHANG.
1286
klara de enskilda differenserna ur de båda
grund-rifftninsrarnes olikhet. Men detta vill dock
endast delvis lyckas. Och i hvad fall som helst
måste dessa frågor här, der det blott tillhör
oss att redogöra för de principiela olikheterna,
lemnas utan afseende.
I
Dogmatiken.
Af större vigt än de enskilda differenserna
i fråga om lagens tolkning äro de dogmatiska,
hvilka utan svårighet torde låta förklara sig
ur de båda grundrigtningarnes olikhet. De
beröra trenne olika läropunkter.
1) Fariséerna lära, »att hvarje själ är
oförgänglig, men att blott de godas öfvergår i en
annan kropp, då deremot de ondas hemfaller
åt evig pina»; eller, såsom Josephus på ett
annat ställe uttryckerjsig, »de hafva den tron,
att en odödlig kraft finnes inneboende i
själarne, och att det under jorden gifves straff
och belöningar för själarne, allt efter som de
i detta lifvet hafva hängifvit sig åt dygden
eller lasten, samt att för de ena ett evigt
fängelse är bestämdt, men för de andra deremot
en möjlighet gifven att få vända tillbaka till
detta lifvet igen». Sadducéerna åter påstå,
att det icke gifves någon uppståndelse (Matth.
22: 23; Marc. 12: 18; Luc. 20: 27; Apostlag.
23: 8; jfr 4: 1. 2). »De förneka själens
tillvaro efter döden äfvensom straffen och
belöningarne i underjorden.» »Enligt deras lära
förgås själarne tillika med kropparne.»
2) Fariséerna lära tillvaron af englar och
andeväsen,sadtfwcm"n« förneka
bådadera(Apostla-gern. 23: 8).
3) Fariséerna »göra allt afhängigt af ödet
och af Gud och lära, att de goda handlingarne
icke ens till största delen äro menniskornas
verk, utan att fast mer för utförandet af hvar
och en af dem ödets medverkan tages i anspråk».
»De påstå, att allt sker genom ödets
tillskyndelse. Dock frånkänna de derför icke den
menskliga viljan all förmåga af sjelfverksamhet,
i det de nämligen hålla före, att det har
behagat Gud, att en blandning eger rum, så att
den menskliga viljan med dygd eller i ondska
fogar sig efter ödets vilja.» »De säga, att
något, men icke allt, är ett ödets verk; med
afseende på åtskilligt beror alltid på menniskan
sjelf, huru vida det skall ske eller icke ske.» —
Sadducéerna »förneka ödet helt och hållet, i
det de påstå, att Gud är ur stånd att göra
eller förutse något ondt. De säga, att det
onda så väl som det goda står i menniskans
fria val, så att hon kan göra det ena eller det
andra, allt efter som henne för godt synes».
»De förneka ödet, påstående, att det icke finnes
till, och att inga menskliga verk derigenom
bringas till stånd. Allt tillskrifva de fast mera
oss sjelfva, i det vi sjelfva så väl skulle vara
orsaken till lycka som äfven ådraga oss ofärd
genom vår egen obetänksamhet.» — Vid första
ögonkastet måste det förefalla oss icke litet
öfverraskande att återfinna filosofemer af detta
slag hos Palestinas religiösa partier, och man
kunde lätt frestas att låta den misstanken
uppstå och slå rot, att Josephus efter eget
godtfinnande påbördat sina landsmän stycken af
grekisk filosofi. En dylik misstanke vinner
ytterligare i styrka, då man tillika tager i
betraktande denne judiske historieskrifvares
utsagor om esseerna. Det hela får nämligen på
detta sätt det utseendet, som hade Josephus i
sin skildring af dessa företeelser följt ett
bestämdt, på förhand uppgjordt schema, i det
han låter esseerna hylla åsigten om ett
obetingadt fatum, sadducéerna helt och hållet
förneka detta fatum, och fariséerna slå in på en
medelväg emellan nämda båda ytterligheter.
Och likasom för att gifva ännu’mera stöd åt
en misstanke af detta slag försäkrar Josephus
på ett par andra ställen uttryckligen, att
fariséerna motsvarade stoikerne, esseerne
pythago-reerne. I sjelfva verket bevisar ju redan det
af Josephus använda uttrycket heimarméne (öde),
som omöjligt låter förlika sig med ett rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
