- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
160

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig flera gånger. Han steg fram, först sedan
Karlsson, som ej visste af några betänkligheter, tvärs
öfver rummet ropat till honom.

— Passa på du, det är inte ofta, man bjuder
oss något ätbart. — Själf kastade han sig tilltagsen
och oförskräckt som en af gatans gråsparfvar öfver
maten. — Man vet hvad man har i dag, men icke
hvad man får i morgon, medgaf han. — Mellan de
båda kamraterna fanns en stor, lätt märkbar
skillnad. Löf gjorde hvad i hans förmåga stod att
dölja sina privata förhållanden, men med en
öppenhet, som jagade den ena mörka skyn efter den
andra öfver hans kinder, redogjorde Karlsson
oombedd för sina omständigheter, hvilka i intet afseende
skilde sig från kamratens. Han berättade om svält
och umbäranden, som hade allt sådant varit
någonting mycket roligt, och skrattade godt åt, att hans
ena öra förfrusit föregående vinter. Och när Greta
undrande betraktade honom, som om hon ämnat
fråga, hur det var möjligt att taga sig fram under
sådana villkor, svarade han raskt: — Man lefver
förstås på hoppet. Och det är inte svårt, när man
får måla.

Ett ögonblick stod det klart för Greta, att
hon begått en oförsiktighet, då hon mottagit dessa
båda halfvildar hos sig. Hon drog sig undan i en
vrå för att tänka litet närmare på det hon gjort,
men hon erhöll ingen tid därtill, ty Karlssons
rastlöst kringirrande ögon hade upptäckt en liten
statyett på hennes byrå.

— Hvad är det där? frågade han intresserad
och flyttade fram pjäsen för att syna den från alla
sidor. — Min själ är den inte styf, riktigt styf!
— Epitetet styf halkade litet emellan öfver hans
läppar men blef ständigt användt med urskiljning.
Allt som icke kunde betecknas därmed, och det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free