Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bredvid honom stod Löf med sitt vinnande
leende öfver det finhyllta ansiktet. Hans tro var
lika stark och hans entusiasm lika brinnande, men
han ägde ej kamratens förmåga att gifva form åt
sina tankar, kanhända han ej heller var så
energisk, den tunga trötthet, som stämplat hans drag,
skvallrade om en sjukdom, hvilken troligen redan
undergräft hans hälsa.
Då klockan slog tio, tackade de båda
konstnärsämnena och sade god natt. Greta lät Marta
lysa dem uppför trappan och hörde strax därefter,
hur de rörde sig ofvanför. Hon såg frågande på
Sven, hvilken stod vid byrån och synade sin lilla
statyett, som hade han först nu upptäckt, att den
fanns till. Den oro, Greta en kort stund känt,
var försvunnen, och hon behöfde blott kasta en
blick mot Sven för att se, hur nöjd han var. Men
så ville hon äfven på annat sätt blifva viss därom
och sade för den skull:
— Nåå Sven?
Han vände sig, mötte hennes glada blick och
skrattade till.
— Vet du, mor, det här, det var styft. — Så snart
det var sagdt, märkte han sig omedvetet hafva
härmat Karlsson, och hans skratt blef ännu hjärtligare.
— Ser du, sade hon och instämde — ser du!
Sven gick fram till henne, och då hon af
uttrycket i hans ögon såg, att han ville smeka henne,
bredde hon ut armarne mot honom. Han tryckte
henne hårdt intill sig och hviskade mellan två
kyssar på hennes kind:
— Lilla mor, lilla mor!
Strax efteråt var han ute ur rummet och Greta
stod där ensam, viss om att hafva handlat klokt
och rätt, då hon lagade, att tystnaden, som hotat
kväfva dem, bröts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
