Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blef tyst i kretsen. Alla anade, att det
låg mycket bakom denna med spefull vänlighet
lämnade upplysning. Men åhörarne ville ej taga
emot andra lärdomar än de, lifvet tvingade på dem,
och så skrällde plötsligt Karlssons röst till, han
hade först af alla hunnit forma en invändning.
Storm lät honom tala till slut och frågade sedan.
— Har ni inte märkt, hur den ene efter den
andre tystnat, hur de sitta och tiga, alla, som en
gång haft något att säga? De ha väl lärt sig, att
man ingenting uträttar med ord och bry sig inte
längre om att berätta, hvad de ha på hjärtat. De ha
icke tröttnat och resignerat och inom dem glöder
elden som förr, men de tiga ändå. Hvarför? Inte
vet jag och inte säga de det. Så är det. Och märk
väl, att just de äro de finaste naturerna och de
noblaste människorna. Deras känslighet är kanske
för stor, de vilja ej riskera flere missförstånd, och
de äro för stolta att förklara. — Han reste sig för
att gå. När han räckte Sven handen, såg denne
oroligt på honom.
— Herr Storm, minns ni ... ? frågade han
sakta.
— Vill ni, att det sker nu?
Svens minspel sade, att han ville det, så
till-lade han.
— Jag har bedt mor bjuda på kväll och . . .
Storm nickade lugnande.
— Så gå vi ned till er mor. Jag skall säga
henne, att ni bör resa snart.
Karlsson gjorde dem oombedd sällskap, sedan
han affärdat de öfriga närvarande.
— Det är förstås oförskämdt att tränga sig på
er så här, medgaf han — men jag har inte råd att
vara finkänslig, då fick jag allt litet emellan lägga
mig hungrig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
