Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fasta manna-ordet, blir ett lån
At hvarje vind, som sopar öfver jorden.
Ja, såsom Spartas ungdom höfs oss väl
Att vörda och att vårda allting stort,
Det måtte bo i lifvet eller — griften.
I denna anda går jag ut till dig,
Du fader, saknad af de många barnen.
Dem du med kärlek både lärt och närt,
Och lägger ned bland vinterbleka liljor
Mitt eviga farväl på griftens frid;
Det är den irrande flyttfågelns suck
Bland poppelkronor i de tysta dalar,
När nordens sköna sommardagar dö
Och vintern drifver honom ut på nytt,
Långt fjerran i den glädjetomma verlden;
Det är en ynglings ord, som ofta kom
Och svalkade en djup och mäktig oro
Vid kärleks-strålen från ditt fadersbröst.
Hur mildt du tämde stormen — borttog lavan
Kring dessa blommor, drifna på volkanen —
Den dolda eld, som ofta sjelf förtär
De foster, som ha vaggat i dess sköte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
