Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dikt om skapelsen, den evigt unga,
En dikt för himmel och för jord att sjunga,
Och djupet sjöng med forssens dofva röst
En hymn; den kom liksom ur jordens bröst
Och svarades ur hergens silfversalar,
Ur skogens hvalf och strandens blomsterdalar.
Den qvafva luft, som i mitt hjerta fanns,
Nu flydde bort med strömmens fria dans;
Min egen litenhet ej mer mig tryckte;
Jag reste mig — jag mig bevingad tyckte.
Och fri från lidelsen och tviflets gift
Jag såg ej jorden, som en svartklädd grift
Men jag på lifvet och dess löften trodde;
Och lugn och lycka i mitt hjerta bodde.
O, hvarför tvifla på det godas makt?
Det bor ej ”djeflar” uti bergens schakt
Och ej i forssarna, hur djerft de hvälfva, —
Om ej de bo i bröstet af oss Sjelfva.
Och sägom icke: jorden är fördömd.
Hon af sin Fader aldrig än blef glömd;
Men böj dig ödmjuk ned: och du skall märka
Hur Gudahänder ner i djupet verka.
Och nämn ej ordet menska med förakt:
Den Mäktige, som oss till lifvef bragt,
Han ej föraktar; men han sig förbarmar.
Försonarn kallar oss, med öppna armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
