- Project Runeberg -  Hemma i Jockmock /
38

(1896) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kanske Gustaf var så gissen, att han inte kunde
bli tät med en mindre het lag?
Kanske att jag själf behöfde — —
Visst behöfde jag.
Man ska inte spåra försyn bara i det stora, utan
också i det lilla.
När jag en 20 minuter senare återvände till
förmaket med nytvättade ögon och nytvättadt humör, kom
jag alldeles lagom för att höra herr poeten afsluta ett
det vackraste poem, som jag inte förstod ett ord af, om
en saffransgul mö, hvars orangefärgade toner doftade
i den smörgula sanden.
»Hvad fan kallas sådant där misch-masch för?» skrek
Holmen utifrån salen.
»Färg-poesi», sa poeten stelt och tryckte fast
gummiplåstret mot kakelugnen igen.
»Färgeri-poesi, menar väl herrn? Ja, som sådan
betraktad, så — — Ho ho ho!»
Jag fullkomligt skämdes för gamle Holmen och
sa, som sanningen var, att aldrig hade någon poesi låtit
vackrare i mina öron och bad Fanny Flax hjälpa mig
be herr poeten lofva att deklamera om samma stycke
nästa gång vi var tillsammans igen, så var jag säker, vi
skulle lära oss tycka om det ändå bättre — —.
Fanny Flax såg öfverlycklig ut — poeten kanske
litet mindre lycklig ut, men det är inte så godt att kunna
göra alla till lags häller.»
Lisa, barnens gamla sköterska, som jag skickat bud
på, var kommen, så jag kunde vara inne med litet mera
lugn. Riktigt bra med mat hade jag lyckats plocka
ihop. Herrarna sjöng för både helan, halfvan och tersen,
och klockan 11 var stämningen sådan, att vi dansade
både väfva vadmal och nigarpolskan. Sträfva emot bäst
jag ville, så måste jag vara med. När jag, svettig och röd,
flög paren emellan, kunde jag inte låta bli att tänka:
Hur underligt är icke lifvet!
Här dansade jag, en kastboll för ödets nycker, på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:37:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jockmock/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free