- Project Runeberg -  Hemma i Jockmock /
59

(1896) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Nicht», sa hon oböjligt, men i detsamma kom det
något vått i ögonen, fast det såg bara jag.
»Liebest rnntterlieb —–––-»
(Rysliga ord att leta ut!)
»Nicht!» sa hon lika bestämdt.
Kapten suckade och kysste henne ömt på den ännu
så fasta och vackra kinden, och så följdes bröderna åt
ut, sedan de bockat sig som ett par riktiga prinsar för
mig. Fast det föreföll mig omöjligt, vädrade jag
mormors-sorg i luften.
Mormors-sorg innan barnen ens var komna? Hvad
skulle det då inte bli se’n! ! !
Knappt hade dörren fallit igen om gossarna,
förlän ovädret var som bortblåst och det vackraste solsken
strålade i stället.
Jag måste ovilkorligen ta af mig kappan, något
som jag nästan räknat på, och en kvart senare hade vi
det delikataste kaffe på bordet.
Det är inte värdt sträfva mot udden.
Att försöka täfla med fru Ungfrau hvarken i fråga
om kaffe eller bakverk är omöjligt. Kaffe och bakverk
måste ligga i det tyska blodet — lika så väl som ölet.
Också har vi gifvit tappt för längesedan.
Vi pratade om allt möjligt.
Det allra trefligaste med fru Ungfrau —
(gatpojkarna kallar henne fru Ungfram- och gammel-bak!) är,
att man känner, att hon känner hvad man känner och
att hon ändå aldrig hvarken brukar eller missbrukar
hvad hon vet. Nu kände hon, att jag behöfde muntras
upp, också var hon så glad och rolig och full af
historier, att mitt dåliga humör dunstade af som dimma för
solen och det inom tio minuter.
Ja, till sist blef vi glada riktigt i kapp, hvilket inte
kunde hindra att vi, när jag tog afsked, föll hvarandra
om halsen och började gråta som om vi hade betalt förset!
»Ach, min Lovise», sa fru Ungfrau till sist och
torkade sig i ögonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:37:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jockmock/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free