- Project Runeberg -  Hemma i Jockmock /
117

(1896) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RLFTE KAPITLET.
Villervallan fortfar. Thore. Kaputt! Det reder sig.
Jag tror säkert, att repitisjonen skulle ha gått bra
mycket bättre, om bära inte Kullen rättat oss så ett i ett.
Nog var det rysligt snällt, men det blef otroligt
tröttsamt. Än skulle vi lägga tonvikten här, och än
skulle vi lägga den där; än skulle vi höja rösten och
än skulle vi sänka rösten; men när han sa, att jag skulle
tala på ett helt annat vis än jag gjorde, när jag talade
till Ada, min dotter, ängelens syster, så tappade jag
tålamodet.
»Kära doktor», sa jag, »nog måtte väl jag bra
mycket bättre än doktorn veta, hur en mor ska tala till sitt
barn. Och livad den där tonvikten angår, så inte
lägger vi den nå’n stans i hvardagslag, och folk förstår
ändå livad vi säger, och ska jag hålla på att höja och
sänka mig på det här viset alltjämt, så kommer jag
alldeles af mig till sist.»
»Vägen till naturen går genom konsten», log Kullen.
> Det var en faslig omväg», suckade jag, »och så
onödig!»
Men när jag då tänkte på, hur innerligt snällt det
var af honom, en så bildad man och därtill nyförlofvad,
att vilja hjälpa oss, okunnigt folk, så bjöd jag riktigt
till att höja och sänka rösten i ett höjande och
sänkande och tonvikten lade jag både här och där, ända
till dess det sa kluck i halsen på mig.
Först såg han alldeles häpen ut, men så började
han att skratta — O, så han skrattade — och sa, att han
»var omvänd till den direkta naturen».
»Ja, var det inte det jag visste», sa jag strålande,
»att doktorn skulle ge med sig, bara doktorn riktigt
fick höra hur fult det lät!»
Han klappade mig så vänligt och rart på axeln

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:37:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jockmock/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free