Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var som om orden brutit sig ut genom
tänderna med våld, så hväste han fram dem.
»Men jag ska kämpa mig igen —! Jag ska glömma
henne! — Glömma, glömma, glömma!»
Han gömde hufvudet i mitt knä igen, och så kom
ändtligen livad jag så ifrigt hoppats att få se: tårarna!
Morgonen därpå var jag uppe i otta, för att hinna
få litet frukost i ordning åt Thore, innan han for. Han
hade haft tur nog att få dela skjuts med en profryttare
och skulle fara klockan 5. Maja visste fortfarande
ingenting utaf.
Jag hade skrifvit ett rekommendasjonsbref till Villy
och till en. annan god vän i Stockholm, doktor Holzen,
— det var allt jag kunde göra. För resten fick Vår
Herre styra. Som vanligt hade jag berättat allt för
Ruffen, men som han bara sa hm, hm, så antog jag att
saken intresserade honom ofantligt litet.
Också blef min häpnad stor, när jag strax före 5
fick se honom komma ut ur sängkammaren, fin och
prydlig som vanligt, och slå sig ned vid kaffebordet så
lungt som om det var hans dagliga vana att dricka kaffe
klockan fem om rnornarna. Sedan följde vi gossen till
vagnen båda två. Då var det liksom Thores förstening
gifvit med sig litet. Han slog armarna kring halsen på
mig och sa så många kära ord att - —
Hvad Gustaf i detsamma passade på och
smusslade ned i hans ytterrockficka, vet jag inte riktigt, men
bra likt en af hans gamla portmonäer var det, och att
den inte var tom, det är jag säker på.
Så länge vi såg en skymt af vagnen, stod vi kvar
och vinkade, fast Gustafs kinder var alldeles kittelblå i
morgonkylan.
»Ser du», sa han sedan harklande, när vi väl kom
in i salen igen, som, trots brasan, såg så där kall ut som
rum alltid gör, när någon rest. »Ser du», sa han,
»jag-ville stiga upp — så gossen skulle känna, att det var
ett hem han lämnade — —. Jag menar — om något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
