Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om nu också råttorna äter upp gröten, ty
uppäten är den alltid — så hvad gör det mig?
Jag har ändå kännt tomten i mitt hjärta och varit
glad och lycklig i den tanken, att han sitter däruppe
och önskar godt för hus och hem.
För öfrigt — ska man nu prompt vara så där
förfärligt »förståndig», så kan ju råttorna behöfva litet
julmat, de med.
Vi har två granar: barnens och »de storas».
Det är egentligen jag, som inte vill uppge min
egen. Jag minns så väl, när jag klädde den första i
mitt eget hem! Se’n dess har Julgranen blifvit en kär
vän, som kommer resande en gång om året — och att
inte få rå om den utan delning, skulle riktigt svida i
hjärtat.
I Thores rum har jag låtit tända en julbrasa, och
på hans bord ska brinna ett gren-ljus i kväll.
Jag vill, att gossen ska vara med oss på något vis.
Kanske känner han, där han sitter ensam, att också
han har ett hem, där vänliga tankar möter honom!
Tredje dagen:
Vi var inte ensamma i år på julkvällen.
Jag hade lyckats öfvertala mamsell Gertson och
Gamla Holmen att äta gröten hos oss.
När jag kom till mamsell Gertson med litet
julbröd, satt hon nämligen ensam i sitt kalla, rökiga rum
— hon är ensam nu, sedan hennes gamla moster dött
— utan allt annat sällskap än sin ruggiga papegoja,
som oupphörligt skrek:
»Lögn, lögn, allt är lögn!»
Tänk, att sitta ensam en sådan Herrans heliga
kväll och bara höra sådana fasliga ord som dessa,
framkraxade af en röst, som är riktigt otäckt
människoaktig utan att ha en enda smul af mänsklig förmåga att
värma eller trösta.
Det var inte att stå tit med — och så bjöd jag
henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
