Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det enda, hon har velat, har varit att »sitta på
armen» och bli buren, och det har hon fått, så ofta jag
kunnat — och oftare med.
Men i natt, när jag tittade till henne — såg jag
genast, att det var en förändring till det sämre.
Så snart det blef dager, väckte jag Ruffen.
»Ruffen lilla», sa jag, »nu är Pepita riktigt sjuk.
Du måste vara snäll gå efter doktorn genast.»
Inom 10 minuter var Ruffen i kläderna.
»Måtte bara Andersson vara hemma», sa han.
»Andersson!» sa jag. »Tänker du gå efter
vetrinären åt Pepita!»
»Ja, hvem annars? Hon är väl ändå ett djur!»
»Det är hon visst inte», sa jag alldeles röd, »och
att du ska passa på och förtala henne, när hon inte kan
försvara sig, det —. Stackars fattiga älsklingen!»
»Söta Lovisa!
»Jag är inte söt alls — men vetrinären ska inte
hit, så mycket du det vet!»
»Nå hvem då?»
»Stadsläkaren. — Han är den allra skickligaste
med barnsjukdomarna; det var han, som räddade lilla
Gus och —»
Ruffen satte sig ned och såg istadig ut.
»Nå, så får jag väl skicka bud då», sa jag lugnt.
»Det kan du inte göra!»
»Nej — det — är då sanning — möjligen. Men du
kan gå.»
»Han har gikten!»
Nu satte jag mig, jag med.
»Har han gikten?»
Ruffen nickade.
»Är du säker?»
»Alldeles. Han körde ut Lundström i går.»
Att gå till stadsläkaren, när han har gikten — till
det behöfves alltid mod — mycket mindre då att komma
med något så här — särdeles extra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
