Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sofi med förklädet öfver hufvudet och gret som om hon
haft betalt förset.
»Hvad är det åt Sofi?» sa jag.
»Åh — kors — ingenting just! Det är bara — så
svårt — — att se frun–––-så här — förfärligt
afdankad!»
»Hva falls», sa jag, »är jag afdankad?»
»Jaa — frun — hvarken — äter — eller talar —
eller grälar–––-Inte ens — näär frun stötte — på få-
gelhandlarn — i morse i skafferiet, sa frun ett knytt.
Om — om — inte det — är att vara afdankad, så vet
inte jag. Mååtte — det bara inte vara till döds!»
Nej, det här går inte an.
Om jag är aldrig så ledsen för Villys skull, så har
jag ändå inte rättighet att oroa flera, allra minst de
kära mina.
Jag ska rycka upp mig!
Senare:
Jag har ryckt upp mig, men nålen i hjärtat sitter
kvar!
Senare :
Alldeles nyss kom Ruffen in med ett telegram.
Jag kände i luften att det var något kart, och det var det.
Det var från Villy och ljöd så här:
»Tant Löva är en prima mumm!»
Ångerfulla Villygossen.»
»Nu behöfver ingen kalla mig ’afdankad’, minsann.
Jag är så jag spritter, och hvar nålen tagit vägen vet
ingen. Gud ske lof, Gud ske lof!
Det blef så innerligt trefligt just den aftonen.
Den ena bekanta efter den andra tittade in.
Kullen, som också kom, stannade kvar, och bäst det var
hade vi ett helt litet sällskap samladt.
Alla fruntimren såg så glada och lyckliga ut;
herrarna med, fast de fortfarande är som litet dufna. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
