Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vintern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTERN.
33
Så ordnade han sitt bål, täckte elden
väl och lade bränsle på, så att det kunde
brinna länge, och nu var han färdig.
Han såg med en mild blick omkring
på bröderna, som lågo och småskakade
i sömnen med lemmarna dragna tätt
intill kroppen, till och med tårna
sammanknipna mot kölden; han kände hur han
hängde fast vid dem, hur det just var
deras ansvarslöshet, deras glömska och
luftiga sinne som kallade honom att gå
ut som beskyddare för dem alla. De
skulle icke frysa, de skulle icke
omkomma. Ung gjorde ett tecken
framför sitt bröst med yxan, som för att
viga sig till sitt öde, så smög han sig
från klipphällen och begaf sig ensam
ut i det fria.
Det var bitande kallt i skogen.
Där hängde liksom ett skarpt,
osynligt gift i den stilla morgonluften. Ung
förlorade besinningen och satte af i
språng, sprang länge blindt genom den
väglösa skogen, arbetade sig öfver och
under de kullstörtade träden. I bottnen
af skogen stod en iskall gyttja, som brände
honom på benen när han sjönk ner i den,
Jökeln. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
