Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den eviga elden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
DEN EVIGA ELDEN.
pen, utsläckt och kall som berget han
bestigit.
Ja, det brinnande berget var släckt.
Ung stod på randen af den öfversta
toppen, som bildade en vid ring, och
såg ned i bergets gapande mun. Den
var kall och full af snö. Rundtorn låg
himlen och afgrunderna och hela världen
öde.
Aldrig skulle Ung komma i besittning
af eld igen. Den väldige anden på
berget var icke mera. Världen var slocknad.
Iskall och med blödande fötter stod
Ung på toppen af den utdöda jorden,
ensam och utan hopp.
För ett par dagar sedan hade han på
sin väg mot norr gått öfver passet utefter
den gamla djurvägen, som nu var nästan
utplånad af regnet; alla djur norr därom
hade utvandrat, och då hade han stannat
en sista gång för att se mot söder, i ett
dunkelt, fåfängt hopp om att blott få
skymta röken från sin stams boningar.
Och här hade hans nöd och
öfvergifven-het gått öfver i en förfärlig
sinnesstämning, som satt honom upp mot all
världen, mot allt och mot alla. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
