Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den eviga elden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 8 DEN EVIGA ELDEN.
store anden var död. Ung hade sjungit
för sista gången. Här stod elddyrkaren
utan eld, skogsmannen utan skog.
Och så började hans gång på jorden
som människa, från början, ensam och i
nakenhet på den kalla jorden.
Där satt en apa på randen af
afgrun-den och grinade med långa, gula tänder,
då Ung vände för att gå ned, en gammal
människoapa, som af en eller annan orsak
inte hunnit med sina likar ut ur landet
och som nu hade följt Ung upp på berget.
Hon satt med de frusna fotterna lagda
tillsamman och händerna i hvarandra,
skälfvande af köld. När Ung märkte
henne, mötte hon hans blick med kloka,
lystna ögon och vände ett
regnbågsfär-gadt sittparti åt honom, löpte några steg
nedåt på den branta afsatsen och blef
åter sittande. Ung måttade efter hennes
hufvud med en stor isklump men förfelade
kastet; det kom öfver honom en längtan
att äta hennes hjärta.
Under nedstigningen höll apan sig
på afstånd bakom Ung, och han kastade
flera gånger stenar och isstycken efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
