Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enhörningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
ENHÖRNINGEN.
Hvitbjörns fader var mycket stark,
och Eldgrim var en pyssling, som aldrig
släpade sina fettlemmar längre än mellan
förrådskamrarna och sofstället; Hvitbjörn
förundrade sig som barn öfver att se de
två samman och höra Eldgrim ge order
åt fadern, som han knappt räckte till
bröstet. När Hvitbjörn drog omkring
ute på ön i flock med de andra barnen
och pojkaptiten gjorde dem dristiga, gick
talet alltid om att bli stor och äta upp
Eldgrim, och tänderna stodo i blankt
vatten när man sade det, men man ryste
i det samma; Eldgrim hade ju den heliga
stenen, som slog ihjäl folk och af sig
själf vände tillbaka till hans hand, hu!
Sedan, efter hand som Hvitbjörn växte
upp och blef jägare, lärde han vördnad
för allfadern och blef vigd vid grafven
att offra lejonparten af sin fångst åt
Garmingarna. Vid samma tillfälle lät
Eldgrim, liksom han gjort det med andra
förut, Hvitbjörn förstå att offervilligheten
skulle komma honom till godo när
allfadern nu snart kom och tog hela sitt
folk med sig hem till det rika landet
han nog kände till: Ja, Hvitbjörn visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
