Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvitbjörn och Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVITBJÖRN OCH VÅR.
187
han pryglade sin kvinna öch sade att
det var hennes skull. Före midvinter
kunde de väl vänta paret bettlande
hemma på boplatsen. Hvitbjörn log i
mörkret.
Ännu när året sjönk ned i dödskyla
och hejdlösa snöfall, så att sol och måne
hotade att gå under, log Hvitbjörn med
Vår i sina armar. Men hon skälfde. De
uppehöllo lifvet, unga och friska som
de voro, men de ledo nöd. De två
nybyggarna voro alltför rika för att sörja,
ingen jämmer kom i deras mun, men
de fröso förfärligt. Hvitbjörn beslöt
åstadkomma eld.
Först affärdade han hvarje tanke, en
efter annan, på att öfver hufvud taget
få den från andra. Det som låg närmast
var att smyga sig hem och bedja om
eller stjäla eld från ett af bålen, men detta
var först och främst hvad han icke ville.
Mindre omöjligt föreföll det att hämta
en brand från själfva Garmingarnas heliga
bål, så där under en formlig visit med
harpun och yxa och så vidare, men —
nej, Hvitbjörn kunde inte. Eftersom
Eld-grim och hans släkt hade ärft bålet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
