Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I hammarens tecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HAMMARENS TECKEN. 273
velse, och nu hade de till och med glömt
sin skuld, sågo redan på det hela som om
det var han som hade börjat och i all
evighet rasat öfver dem som en massmördare.
Ingen annan känsla fyllde dem än ett
stumt och blindt hat, de visste icke en
gång hvad dödsfruktan var, fast de voro
fega nog; han såg in i ögon som endast
mötte honom med ett stirrande hat, när
han dödsdömde dem, endast
ångerlös-heten i nuet som hos djuren, tills han
med hammaren slog hjärnan ur hufvudet
på dem. Han kunde till slut icke slå. De
voro många. De hade väl rätt.
Och något tillkom som syntes
starkare än Hvitbjörn. Långt ute i öster
upphann han omsider flocken som flytt
med han två vuxna döttrar. Redan såg
han himlen röd; hämnd och slaktande låg
i luften, då det vederfors Hvitbjörn att
hans och Vårs hvitarmade döttrar, hans
eget kött och blod, föllo ned för honom
i förbön för röfvarna som kränkt dem och
släpat dem bort. Då grät Hvitbjörn och
gaf dem fred.
Han uppgaf vedergällningen och drog
hem, satt overksam i månader, stumt
Jökeln 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
