Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Hon smålog älskvärt, nickade, satte sig i vagnen
och for.
Far och son återvände hem. Huruvida Gud
bestod dem ännu en osynlighetsmantel kan vara
ovisst. I alla händelser hade de båda annat att
tänka på än gatpojkars fräckhet. Den förfärliga
avskedsrepliken satt kaptenen som en förgiftad pil
i hjärtat. Den kvalde honom. Han fick plötsligt
ett behov av att ty sig till någon. Han grep sonens
hand. De skulle gå hand i hand, far och son,
alldeles som då gossen var riktigt liten. Utan
häftighet, lugnt och stadigt vred sonen loss sin hand.
Det förbryllade J. A. C. Loewen. Men med ens
gick det upp ett ljus för honom. Han tänkte över
och tänkte efter. Så sa han:
Kanske förvånar det dig, att jag uppgav din mor
som en avlägsen släkting. Det berodde emellertid
på förhållanden, som du ännu ej fattar. Jag kunde
inte säga den gamla damen, att du är min son —
Så långt allting gott och väl! Så långt kunde det
passa in i teorien »förvilla fienden». Men nu
överväldigades kaptenen av bitterhet för egen räkning.
Han glömde sonens sår för sitt. Och han sa med
ett sarkastiskt, ironiskt, förvridet leende:
Hon är nämligen en mycket fin och nogräknad
gammal dam.
Sonen såg på honom från sidan, vände sedan
ansiktet rakt fram. De strävade långsamt uppför
backen. Då de kommit in på sin egen gata sa
pojken lågmält:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
