| 91 |
Starka bifallsyttringar hälsade statsministerns ord och de förminskades icke, då ingeniören besteg talarestolen.
Af Pompowskis tal hitsättes följande utdrag:
»En och hvar känner till de egendomliga företeelser, som kallas »jättegrytor». De bildas vid floders stränder och vid hafskusten därigenom, att det, i en af någon orsak redan förefintlig kavitet inkommer en eller flera stenar och att dessa vid vattnets rotation slungas mot kavitetens väggar och afslipar dessa. Härigenom dels utvidgas hålet, dels tilltager det i djup. När stenen har helt och hållet förtärts, upphör hålets utvidgning. Nu är det klart, att om man alltid kunde tillföra
| 92 |
nya stenar i hålet och upprätthölle man alltid vattnets cirkulation i detsamma, så skulle en sådan jättegryta kunna nå ned till snart sagdt hvilket djup som hälst.
Och just på detta är det jag grundat min plan.
Jag har helt enkelt åstadkommit konstgjorda jättegrytor i de sibiriska floderna.
Nu vill jag dock, innan jag går vidare, återupprepa hvad som förut har varit synligt i tidningar om min åsikt om jordens inre.»
Här följde den förklaring som förut omtalats, att ett schakts värmeökning mot djupet ej har sin grund i ett glödande jordinre utan ett sakta, efter hand frigjordt tryck. --
»Värmen vid ett visst djup blir naturligtvis dock densamma,» fortsatte ingeniören. »Det är blott den vansinniga teorien om det glödande inre jag förkastar.
Jättegrytorna i ordningställdes på följande sätt:
I en flod med ett godt vattenfall utsprängdes, -- efter att platsen omgifvits med en mur, för att skydda anläggningen mot otillbörlig nyfikenhet, -- nedanför fallet
| 93 |
ett stort, rundt hål med en diameter varierande för olika floder från 100 till 200 meter. Samtidigt byggdes det en damm högre upp i floden och ett kraftrör utmynnade från denna till det stora hålets centrum och gick därpå lodrätt ned i schaktet. Rörets nedre ända anordnades som en turbin, så att vattnet, när det lämnade röret, hade en roterande rörelse. Hela anordningen kan förresten åskådliggöras genom denna skiss (här följde en skioptikonbild):
[bild]
| 94 |
»Från dammen f,» fortsatte Pompowski, »för röret a ned igenom det stora schaktet. Detta rör bör vara mellan 5 och 10 meter i diameter, slutar med den turbinformade apparaten b. Refflingen verkar, att stenarne 1, 2, 3, 4 etc. erhåller en roterande rörelse tillsammans med vattnets och verkningen à la jättegryta börjar. Här är den dock så mycket intensivare, upp till millioner gånger kraftigare. Detta beror emellertid på flere omständigheter såsom på stenarnes hårdhet och tyngd, vattnets tryck och mera sådant. Vidare spelar ju schaktväggarnes hårdhet en mycket stor roll, så att man i en kalksten eller skiffer kommer oerhördt mycket fortare ned än genom en hård kvartsit eller granit.
Till slitstenar har jag begagnat hård, sprickfri kvarts, slagen till stycken så stora som en knytnäfve, men de sletos upp långt förr än man skulle tro.
Att börja med infördes stenarne genom en apparat som på skissen föreställes af tratten e och nedstörtade, tillsammans med vattnet genom röret a. Då detta visade
| 95 |
sig medföra rätt stor slitage på rörets innerväggar, öfverdrog jag stenarne med vax eller beck, hvilket skyddade röret och ögonblickligen afslipades vid rotationen. Slutligen lät jag stenarne helt enkelt falla ned efter schaktväggarne och härigenom inbesparade jag rörslitningen alldeles.
Nåväl!
Stenarne roterade, som nämndt, nere på hålets botten och malde sönder såväl de omgifvande som de undervarande bergarterna.
Vattnet, som nedfördes genom röret a, steg åter, blandadt med slam och grus upp så, som de stora pilarne visa, genom det ringformiga rummet c och rann vidare mot d, som just är den heta floden. Det visade sig aldrig några svårigheter vara förbundna med att föra slammet upp; ty om det var för groft, sjönk det åter ned och maldes ytterligare tills det blef tillräckligt fint fördeladt till att kunna lyftas af den uppåtstigande vattenströmmen.
Som man behagade märka, är röret a, försedt med en del concentriska skifvor g.
| 96 |
Dessa äro så anordnade, att deras »gängning» eller stigning är retograd mot turbinens rotationsriktning i och för att undvika torsion i det långa röret. Men skifvorna hafva också en annan uppgift. Röret blir naturligtvis, när det uppnår en stor längd, mycket tungt. Då nu skifvorna också hafva en svag lutning nedåt, pressar den uppåtgående vattenströmmen mot dem och håller röret så godt som flytande. I alla fall reduceras dess vikt till ett rent minimum.
Detta är i korta ord planens stora drag. Den är enkel och klar. Men naturligtvis tillkommer det en massa detaljer, hvarom det dock icke torde passa att här närmare ingå på, då de äro af rent teknisk natur.
Man kan möjligen säga, att detta mitt projekt också endast är ett schakt, som sänkes ned genom jordskorpan och det var ju också Flammarions idé, som Montgomery sökte realisera.
Mycket riktigt!
Den stora skillnaden är emellertid att jag har användt mig af det enda sätt, hvarpå det kan lyckas. Jag har begagnat
| 97 |
maskinkraft och vatten, under det att de andra trodde, att arbetet kunde utföras med människokraft.
Vi vilja nu se litet på resultaten.
Jag har nu fjorton schakt i drift. Fortgången mot djupet har varit mycket olika pr år. Det djupaste schaktet har nått det fabulösa djupet af hela 12.000 meter --»
Här blef ingeniören afbruten af ett »ah» -- utrop från de församlade.
»Som jag säger, 12.000 meter, eller en neddrift af 1.000 meter pr år. Den går ned i en mycket lös bergart. Det schakt, som har hunnit minst mot djupet, är 2.000 meter djupt. Det gick ned genom den hårdaste kvartsit och behöfde en kolossalt stor kraft.
12.000-metersschaktets botten äger en temperatur af 400° C, och vattnet utträder vid mynningen med 120° C:s temperatur.
Man kan förundras öfver att vattnet verkligen uppnår en så hög värmegrad vid utflytandet, bland annat på grund af det kalla nedrinnande vattnet i röret. Men man måste då betänka, att detta kalla rör
| 98 |
intager endast en obetydlighet i yta mot den vattenmassa, som står utanom det i schaktet samt att denna vattenmassa rör sig uppåt synnerligen långsamt.
Vidare är ju den snabba neddriften mot djupet förvånansvärd. Men här hafva vi sekundens hemlighet. Ty under det att bergborrningsmaskiner blott arbeta med vissa uppehåll och till vissa tider afstannas, för att arbetarne skola få hvila, så hvilade icke stenarne i mitt schakt en enda sekund i hela tolf år. Rundt rundt dansade de och stodo aldrig stilla, ty rören förlängdes genom en anordning, som tillät driften att försiggå kontinuerligt.
Det är besynnerligt hvad det verkar, som arbetar året rundt, sekund efter sekund. Året innehåller, som bekant, cirka 31.000.000 sekunder.
Detta 120 graders vatten, hvilket alltså är öfverhettadt afgifver fri ånga vid dess framträdande i dagen -- denna ånga som synes öfver anläggningarne och som gifvit anledning till så många gissningar och funderingar.
| 99 |
Då schakten ligga nära hafvet, nå dessa kolossala, varma vattenmassor detsamma med en temperatur, som om sommaren växlar mellan 100 och 40 grader och om vintern mellan 60 och 15 grader.
Våra varma floder sträcka sig från Arkangel till Sibiriens ostliga regioner -- naturligtvis med olika mellanrum, bestämda af de topografiska förhållandena. Och de blifva varmare och varmare. Nu tömma de hvarje sekund sitt heta vatten i ishafvets böljor och isen täres mera och mera.
Många floder små, göra en stor och ny Golfström.
Och denna har redan börjat verka.
Och den skall fortsätta sitt arbete; år efter år.
Och om få år är hela Ryssland isfritt rundt hela
landet.»
