Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Själasörjaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
förfeladt, när en skjutit förbi det mål, som en
nu styrt mot i öfver tjugu år.
— Det målet har då icke varit er själs fräls-
ning och frid med Gud?
— Nej, visst inte. Lyckligtvis.
— Hvad för något? Lyckligtvis?
— Ja, ty i så fall hade det först varit riktigt
hopplöst, inte sant? Då hade ju äfven den sista
utvägen varit stängd för mig, nu är den ännu
oförsökt.
— Nå, jag förstår. Den sista utvägen,
tänkte han, ja, det var ett sant ord. Det, som
borde vara a och o, det betrakta världens barn
blott såsom en sista nödfallsutväg att beträda,
när alla andra äro stängda. Betecknande, i
sanning. Jag skall predika öfver det.
Det blef ett ögonblicks tystnad. Därefter
sade kyrkoherden:
— Skall jag af detta förstå, att fru Callen-
berg hittills varit religiöst likgiltig?
— Ja, sade hon, jag har frågat fruktans-
värdt litet efter Gud. Allt mitt arbete och min
sträfvan ha obetingadt tillhört denna jorden.
Det är kanske därför det gick som det gick.
— Vill inte fru Callenberg förklara sig litet
närmare?
— Jo visst. Det är ingen hemlighet.
— Jag kommer naturligtvis i hvarje fall
att betrakta hvad fru Callenberg säger mig som
en sådan, tillrättavisade kyrkoherden.
SJAI.ASORJAREN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
