Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. En straffpredikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN STRAFFPREDIKAN 131
till sågandes, klått upp i enrum, med den på-
följd, att han inte längre närmar sig Vilhel-
mina. Nu grälar de om barnen.
— Hvem säger det?
— Å, Lisa, den stackars flickungen, har
nyss varit och beklagat sig för moster Stafva.
Det tycks, som om Vilhelmina velat hämna
sig för jägmästaren genom att bråka med Lud-
vig, för att han lär Gustaf att supa, och Ludvig
lär ha blifvit rent rasande.
— Men det tror jag syster Vilhelmina ty-
värr har rätt i. Jag har själf sett Ludvig inte
bara föregå med dåligt exempel, utan också
uppmana pojken att ta för sig af starkvarorna.
— Visst har Vilhelmina rätt! Det var just
därför Ludvig blef rasande. Han försökte sig
inte heller på att rentvå sig, utan bröt ut mot
henne, för det hon utarmar honom med sin
fåfänga och bara sätter högmod och galenskap
i flickorna. Det blef ett förfärligt uppträde —
och det spridde deras pigor ut i hela socknen
— och slutet var, att Ludvig förbjöd både
Vilhelmina och flickorna att kläda sig i hatt.
Schalett kunde vara godt nog åt dem. Har du
hört på maken? Lisa berättade, att hon gick
ner i byn med hatt likafullt, och då örtilade
fadern upp henne, den grobianen. Hit kom
hon barhufvad, hon sa’ till mig, att hon hellre
förkyler sig och får hjärnfeber och dör än under-
kastar sig att gå med schalett som en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
