Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fattigvård i Sverige och Schweiz af Ebba Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
individer och två mindre vetande kvinnor. Tyst och skygg satt hon där.
Men plötsligt såg hon upp, det kom något spotskt i hennes leende,
och hon utbrast: “Ja, det lär ska vara lagom åt en sådan slyna som
jag att sitta här. Det ha herrarne sagt!“
Det är sådant, som förtjänar att betecknas som en afspegling af
svunna tiders barbariska föreställningssätt. Det är sådant, som skriar
efter kontroll!
* *
*
Dröja vi nu vid de olika former, under hvilka fattigvård i Schweiz
förekommer, finna vi, att dessa äro ungefär desamma som hos oss.
Fattighus i vanlig mening existera dock ej. Större städer hafva asyler
för sina gamla, sådana nämligen som sakna anhöriga. Finnas
obemedlade anförvanter, låter man vanligen åldringen vårdas i deras hem och
betalar 20, 30, ja ända till 50 fr. i månaden för hans underhåll. Den
senare siffran är dock undantag. Denna form af ålderdomsförsörjning är
enkel och bekväm och föredrages af de gamla själfva. Men den har
stora olägenheter, dem vederbörande emellertid tyckas taga lugnt. Det
förefaller onekligen, som om man ansåge, att därest åldringarne
använda sitt underhåll hufvudsakligen till tobak och spritvaror, om de
lefva högt ett fåtal af månadens dagar och svälta de öfriga, om de
tillbringa sitt lif i lättja och osnygghet, så är detta en sak, som angår
dem själfva men ingen annan. Att samhället har rätt att fordra och
bör fordra, att dess gåfva på värdigt sätt användes, ingår icke i det
allmänna medvetandet. Äfven i ålderdomsasylerna är friheten stor och
arbetsskyldigheten så godt som ingen. Man uppmuntrar och gifver
extra förplägning åt dem, som vilja sysselsätta sig i trädgård, i
snickeri- eller smidesverkstad. Den som icke vill kan i de flesta fall låta bli.
Han har icke förty sitt fulla underhåll, sitt rum, som han delar
vanligen med en, ibland med fyra kamrater, sina kläder, sin dagliga ranson
vin och sin kost, om hvilken det är för litet att säga, att den är närande, ty
den motsvarar kosten i hvilket borgerligt hem som hälst. Endast i kantonen
Berns asyler synes arbetsskyldighet vara införd; där sysselsättas hjonen
ungefär såsom vid våra fattiggårdar. Att detta icke allmänt brukas, kan
icke annat än förvåna, och förklaringen torde böra sökas i schweizarens
till ytterlighet gående fasa för allt, som på något sätt kan begränsa
hans rätt att bestämma öfver sig själf. Den icke för brott straffade
medborgaren är en fri man, som af ingen får tvingas eller tvinga låtas.
Utgående från denna sats, tillstäder och underhåller man i asylerna en
permanent sysslolöshet, af hvilken, såsom hvar man vet, intet godt
kommer. Det är emellertid svårt att förstå, hvarför det skulle vara
mera förnedrande för ett fattighjon än för hvilken som hälst annan
människa att gifva sitt arbete såsom vederlag för sitt underhåll.
Ifrågavarande betraktelsesätt, huru föga förnuftigt det än är, har
emellertid sina varma försvarare äfven i andra länder. I ett modernt
fattighus i Berlin tillbringa de 1,400 äldre och yngre hjonen sin tid i den
mest absoluta lättja; 60 tjänstflickor städa rummen och utföra nödiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 20 20:40:51 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/jpfattig/0010.html
