Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård i Sverige och Schweiz af Ebba Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Komma vi så till den fjärde och sista formen af barnaförsörjning,
uppfostran i barnhem. På detta område har den legala fattigvården,
men i all synnerhet den privata välgörenheten, nedlagt ett arbete, värdt
ett det varmaste erkännande. Och dock kunde äfven härvidlag
önskemål finnas att framhålla. Förenad med mindre risk än utackorderingen,
erbjuder uppfostran i barnhem, sådana som dessa nu vanligen äro
ordnade, mindre garantier i fråga om barnets daning för den uppgift, som
väntar detsamma. Eller är det icke troligt, att bamhemsbarnet, som
under sin lätta och sorgfria barndom lärt sig att anse det som en
själffallen sak, att det skall erhålla icke blott det nödvändiga utan ock allt,
som kan vara det nyttigt, och mycket, som kan vara nöjsamt därtill,
är det icke troligt, att detta barnhemsbarn svårare skall finna sig till
rätta i torftiga och sträfsamma villkor än det barn, som under hela sin
uppväxttid delat torpar- eller handtverkarfamiljens mödor? För att i
någon mån tillgodose äfven denna sida af saken borde hemmen göras
smärre och enklare, en sak som ofta nog framhållits. Först och sist
borde större rum beredas åt rent praktiska göromål, så att barnen lärde
icke blott att vara sysselsatta utan ock att verkligen arbeta.
Hvad som hittills blifvit sagdt gäller barnens uppfostran till
konfirmationen. Enligt gällande författning och gällande praxis är ju också
uppgiften vid denna tidpunkt afslutad. Efter en barndom af
fullständigt beroende och relativt tvång stå försörjningsbarnen (de tusenden,
som uppfostras genom allmänna barnhusets försorg, icke undantagna)
i och med sin konfirmation plötsligt ensamma i världen. De kunna
besluta öfver sig själfva och skola själfva bära ansvaret för dessa sina
beslut. Man har kanske skaffat dem deras första plats, men ingenting
hindrar dem att när som hälst lämna densamma. De, som utgått från
goda barnhem, hafva, utom förmånen att hafva fått kvarstanna i hemmet
något år efter konfirmationen, den utvägen att vid uppkommande
svårigheter vända tillbaka dit med bön om råd och hjälp. De öfriga hafva
icke ens en sådan utväg och sakna den kanske icke heller. Njutande
af sitt oberoende, begifva de sig sorglöst ut i det okända. Den ena
platsen efter den andra antages och öfvergifves. Det ena yrket efter
det andra försökes utan att något grundligt inläres. Landsbygdens
barn draga till städerna och slå där i ungdomligt lättsinne och
ungdomligt oförstånd in på vägar, där blott alltför mycket äfventyras.
De, som under sin barndom mottagit goda intryck, hvilket ju tyvärr
icke är fallet med alla och i all synnerhet icke med dem, som blifvit
uppfostrade — nej, inhysta — på fattighus, få lätt nog dessa
utplånade, och slumrande dåliga anlag få fritt utveckla sig. Naturligtvis
gäller detta ingalunda alla. För många blir ju den hårda
nödvändigheten att förtjäna den bästa läromästaren. Andra komma också under
godt inflytande, och åter andra, särskildt bland bamhemsbarnen, hafva
trots sina unga år hunnit få en så pass stadig moralisk grund lagd,
att de utan att taga skada komma öfver den första ungdomstiden med
alla dess faror och frestelser. Men dessa exempel på att experimentet att
gifva 15-åringar full bestämmanderätt öfver sig själfva under vissa,
särskildt gynnsamma omständigheter kan lyckas, bevisar icke, att sagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
