Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129.
gornas stad av kunskap och härlighet. Men det
är klart, det är ingenting att göra. Någon
riktig avundsjuka har varken han eller de andra mot
de "bättre" barnen.
Ivar tycker mer och mer om skolan. Den ger
honom ett visst skydd och
mindervärdeskänslan trycker inte så hårt. För de andra är det nog
mest tvärtom — de har sina bästa stunder under
rasterna och framför allt på vägen bort och hem.
Pojkarna hos fröken Ellida är visserligen spakare
och hyggligare än bjässarna hos Ohlzén, vad det
nu kan bero på. Men de är inte alls som fröken
tror. Hon blir upprörd och förvånad över
ganska enkla odygder, en lögn, ett skällsord, en föga
kvalificerad olydnad. Är det möjligt? säger hon
med stora ögon — har du verkligen tagit dej för
med det? Det blir stryk, rottingen kommer fram.
Ingen finner det märkvärdigt, men Ivar funderar
över vad lärarinnan vet och inte vet.
Oftast är det Allan, en pojke från ett
barnhem i Stockholm, som kommer i elden. Han är
kvick och påhittig, valsar kring på odygdens
ängar och Ellidas rotting valsar över honom titt
och tätt. En gång räcker en liten flicka upp
handen och gnäller om att Allan sagt fula ord.
— Vad då? frågar lärarinnan skarpt. Och eggad
0 —Barndomstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
