- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
117

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Självbiografiskt fragment, avsett att inleda en fortsättning av ”Barndomstid”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

redan vet det viktigaste. Sin väg har han ju valt en gång
för alla, känt sin kallelse. Han har bråttom. Vern vet hur
länge man lever?

En dag kommer Johannes hem med facktidningen:
"Järnvägsarbetarnas kvartalsrapport". Här är en dikt du skall
läsa, säger brodern, får du se vad du tycker om den då. Han
rycker till sig tidningen och finner sitt eget namn under
dikten — och ett par ord som inledning: "skriven av en
fjor-tonårig proletär ..."

Han läser dikten fort, med rodnande kinder. Och det står
Ivar Toresson under den; det är ett faktum. Det underbara
har hänt, den underliga pojkdrömmen har gått i uppfyllelse.
Ja, han har ju vetat detta — nästan innan han började
skolan var det klart, drömmen kom tillbaka gång på gång utan
att han egentligen kallade på den — detta att skriva något

som blev tryckt, som han stod för–-just som han

höll på att somna om kvällarna kom den ibland (när han
var som mest betryckt kanske) och vidrörde honom hastigt
som med ett glödande finger, så att han inte kunde sova.
Ja, så hade det varit — han förstod inte varför.

Därför hade han känt det som om ingenting riktigt kunnat
rå på honom. Och nu har det hänt. Här står hans ord i tryck.
Det hettar i kinderna och han darrar lite på rösten. Men han
får behärska sig, det begriper han, så att inte brodern märker
att han är alltför självkär. Det kanske heller inte är så
märkvärdigt med de här verserna i detta lilla tidningsblad ? Dikten
ser allt bra liten ut i sitt hörn och det kan nog vara, att de
där inledningsorden förefaller liksom en slags ursäkt för att
den står där, för att den fått ta upp utrymmet...

Men i alla fall... Inte är den väl så dålig heller. Han

•117

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free