Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Det övergivna huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fuktgrå väggen vid den låga ingången. Jag står här frusen
och tyst och hjälplös som vid en begravning. Och jag tänker
på en strof av Pär Lagerkvist, vars sista rad skär hemskt
som ett uggleskrik:
"Regnet slår och slår ett litet hus
ett hus som jag övergivit.
Piskar rutornas rädda små ljus.
Övergivit, övergivit."
Stugan sjunker samman mer och mer, faller ihop som en
mumie, blir liksom mindre och mindre, tills den äntligen
vräkes omkull under en hejande storm. Övergivit,
övergivit. —
I grannstugorna omkring leva människor kvar, livet
pulserar, fast trögt och tungt, allt rör sig grått och tovande i
rytm med det eländiga höstregnet. Jag känner allt mycket
väl, det är fattigdom och slit, dumt sladder, en brännvinsliter
då och då, andligt mörker. Det är något instängt över
alltsamman, något "finskt", ohjälpligt och ofruktbart. Ja, här
är då denna "hemmets jord, där jag som liten lekte..."
Men jag känner mig ingalunda varm, kölden kryper genom
nerverna. Jag lutar mig mot stugväggen tyst, kanske går jag
aldrig hit mera. Melankolins fågel kuttrar ur det våta
buskaget, där de granna silverpilarna förr stodo och blänkte.
Markägaren har fällt träden och grannbarnen går förbi
här ibland och kastar stenar mot de lutande väggarna, så att
det ekar dovt och ihåligt ur stugans inre. Annars kommer
sällan någon hit, kanske någon nyfiken kommer och tittar
på eländet någon gång och tar en kamerabild.
•148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
