- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
223

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religiösa ämnen - Det mänskligt stora

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det är just denna moraliska känsla, dess kamp eller harmoni.
Se blott, för att taga näraliggande exempel, Strindberg,
Rydberg, Fröding, Ekelund. Endast en sådan diktning är av värde
för människorna.

Livet är, säger Henrik Ibsen, en kamp mot de onda
maktenia i hjärna och hjärta, och den vilken i den kampen
kämpat bäst, han är den störste och fullkomligaste. Så är också
den en liten och ovärdig människa — vore han än ärad och
bekransad av människonia — vilken aldrig sett djupt ned i
sig själv, förstående ansvaret i det att vara människa. — Väl
har det stora det lilla som förutsättning och intet fullbordat
gives utan början. Var och en som nått en hög mänsklig
(moralisk) ståndpunkt, har gjort det genom ett ständigt
aktgivande på sig själv, även beträffande det skenbart
betydelselösa. Det är på de små stenarna de flesta snava.

Det är den sanna kulturens uppgift att föra människorna
till klarhet om sig själva, till insikt om det verkligt värdefulla
och att giva dem vapen i livets kamp. Endast en sådan kultur
är livsbefrämjande. Men en kultur vilken icke har detta för
ögonen är idel tomhet, är onyttig, förförande.

De stora människorna skola fattas som exempel för oss
andra, de vilja väcka till efterföljd. De kunna icke rätt
beundras på annat sätt, än genom att tagas på allvar, genom
förståelse för deras sak. Stor är den människa som modigt
lämnar den irrande mängden för att, lyst av det gudomliga
ljuset i hennes inre, söka en väg genom mörkret. Men då hon
har stakat denna väg — vilket i all sin hemskhet löjligt
skådespel är det icke, då alla "beundra" henne — men icke en
enda gör min av att pröva den funna vägen, utan alla förbliva
i sitt mörker och i sin förnedring.

(1924)

223

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free