- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
267

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religiösa ämnen - Vägen till sig själv

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

troende talar, hans hjärta var överfullt, han hade byggt sitt
hus på hälleberget... Han fann allt jäktande för den
jordiska lyckan oväsentligt, han talade till människorna: sök det
enda som är värt att söka — Gud — och Gud är kärlek...
Och han svarade de tvivlande som begärde Damaskus-syner:
det är saligast att tro utan att se! — Han gick svärmande
och lycksalig och spången över det stora mörkret skimrade
i purpur för hans ögon.

Men en kväll när han gick ut till ett av de fattigaste
kvarteren i staden för att tala om den stora försonande kärleken,
kom det över honom en tryckande beklämning, som blev
honom allt svårare, ju närmare han kom målet för sin vandring.
Allt det fula, smutsiga och förtvivlade som stirrade emot
honom grep med sina magra fingrar om hans hjärta. Han
kände det som om han skulle kvävas.

Plötsligt såg han hur en mängd folk hade samlat sig vid
ett av husen, och han gick dit för att se vad som hade hänt.
Folk talade i munnen på varandra och en man i hopen var
drucken och skrålade och svor. Det var svårt att få reda på
varför folket hade samlats. Slutligen sade honom en, att det
var en ung man och hans hustru som begått självmord
tillsammans. Varför? Ja, det visste man inte, men polisen var
visst därinne för att reda ut...

Han lät huvudet sjunka ner mot bröstet och fortsatte sin
väg. Han visste knappast varför han fortsatte, ty han kände
på sig att i kväll skulle han intet kunna säga människorna.

När han gått ännu ett stycke kom en kvinna med håret
fladdrande över axlarna och med ett barn i famnen
springande över gatan. Några förföljde henne, skrikande, nyfikna
strömmade till. Han frågade vem kvinnan var, och han fick
till svar, att hennes barn hade dött och att hon var vansinnig.

’267

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free