Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkritik, bildningsfrågor - Svensk litteratur efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den starkaste intensiteten, den mest skakande kampen
finner man förvisso hos den förstnämnde av dessa. Den
förtätas och stegras alltmer som hans alstring skrider fram.
Medan Dan Anderssons diktning från början är företrädesvis
skildrande, berättande, blir den under de få år den
omspänner mer och mer personlig bikt, problemdikt, religiös kamp.
Hans böcker bli dokument över en sällsam, förtvivlad
jakobskamp, han håller "domedag över sig själv" som knappt någon
annan i svensk litteratur, Strindberg kanske undantagen.
Problemet är: vad kan en modern människa, som tänkt över
tingen och upplevat livets hela fruktansvärda lidande och
motsägelser, tro? Hur kan den som sett ned i de djupaste
avgrunderna finna frälsning och harmoni? Såväl Dan
Andersson som de flesta av hans jämnåriga diktarbröder ha en
stark känsla av det sociala arbetets otillräcklighet, ett
medvetande om att den inre, andliga kampen måste vara den
väsentliga. Häruti ligger den viktiga skillnaden mellan honom
(eller dessa) och åttiotalets problemdikt. En gång gällde det
att riva för att få luft och ljus, nu blev frågan att finna och
skapa något nytt som inte bara var luft. Dan Andersson
kunde för sin del inte finna svaret; värdet av hans dikt ligger
i problemställningens allvar, i kampens intensitet.
Den nya andan i dikten föddes, som förut antytts, bland
annat genom besvikelsen beträffande det sociala
framstegsarbetet, genom insikten om otillräckligheten i den
revolutionära idealitet som födde och inspirerade den tidigare
"proletärdiktningen". De diktare som kommo från arbetarklassen,
och de blevo fler och fler, vände sig allt mer från Marx och
Stimer, Bebel och Krapotkin till Tolstoj och Dostojevski,
till gamla och nya mystiker, till Kierkegaard, Strindberg,
Wells. Efter en period av stormande men oftast grund social
’284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
