Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Personligheter - Vid Dan Anderssons död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid Dan Anderssons död
Jag sitter i en undangömd vrå av världen utan att på några
dagar ha sett några tidningar, då jag plötsligt nås av ett bud,
ofattligt, förfärligt: Dan Andersson är död.
Dagen är hög och ljus, solen strålar, barn jollra sorglöst
omkring mig, träden stå i heta färger och de sista rosorna
sprida sitt mystiska ljus. Men jag känner nästan hat till allt
detta sorglösa och sköna, det är mig som om allt plötsligt
bleve kallt och hårt. Ty han är död, han ser intet mera av allt
detta. Eller ser han det likväl ? —
Aldrig har någon människas död gripit mig så som hans,
aldrig har jag så gripits av högtidlig bävan inför livets och
dödens mysterium som inför detta dödsbud, aldrig så tydligt
anat handen, som leder våra öden.
Jag har alltjämt svårt att fatta det skedda. Efter det första
slaget blev mig snart allt som en dröm, jag började nästan
hoppas att det skulle komma ett nytt bud, som skulle säga
att det icke var sanning. Men i stället komma nu äntligen
tidningarna och skingra alla tröstande tvivel.
Dan Andersson är död — besynnerligt! Världen går sin
gång, solen går upp och ner, vinden spelar, människorna
dansa och skratta, år skola rulla hän ... Men han är död–
’397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
