Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men fastän tle voro så olika, att de ej kunde tala fritt
med varandra, märkte Sten väl, att de även hade stora
likheter. Han kände igen många av Magnus’ egenheter —
först och främst .skyggheten, bundenheten i förhållande till
människorna — från sig själv. Mannen som gick där med
det underliga främlingsleendet, började förefalla honom
som en dubbelgångare, en skugga av hans eget öde. Och
allt mera pockande kände han kravet på att vinna brodern,
spränga isbarriären, som skilde dem åt.
Dock — det ville inte gå. Kölden blev i stället allt
vassare, tystnaden allt mera beklämmande, Magnus’ hånleende
allt mörkare och gåtfullare. Luften i hemmet blev tung
och kvav och åskmättad. Då Sten hade framgång med sitt
arbete, tycktes brodern irriterad, men då någon yttrade sig
förklenande därom, föreföll han uppmuntrad därav. Till
slut frågade Sten rent ut:
— Varför kan du inte tåla mig, Magnus, varför kan du
inte säga, vad du har på hjärtat? Varför kan du inte ha
förtroende för mig? Vi äro ju bröder, vi borde ju hålla
samman.
Han kämpade med gråten. Magnus sade blott något om,
att han väl var i vägen och snart skulle se till, att han kom
bort. |
På natten kunde Sten inte sova. Han kände på sig, att
brodern låg vaken. Äntligen skulle han gå till honom för
— i 233 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
