Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårstjärnor (1920) - Bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag såg min nakenhet, min värnlöshet,
hur olikt allting var, mot det jag drömt mig.
Jag ville släckt min facklas sken och gömt mig
i mörkret undan all min ensamhet.
— Men nej, den var mitt eget ödes dom,
och den var själen i min egen vilja.
Nej, intet skall från dig mig kunna skilja,
mitt Kainsmärke och min rikedom.
Mot mörkrets murar skrek jag ut mitt kval,
och jag förbannade mitt hårda öde.
Ja, jag har längtat vara bland de döde
i jordens mylla, tung och god och sval.
Mitt hjärta, hårt och svart som diamant,
har gnistrat utav hat och skälvt av vånda.
Men nu är blitt. Snöklockor ser jag stånda
och ringa vår vid ödevägens kant.
Det är i doftande och klar april
och nya vindar famna om min panna.
Vek är min mun och vill ej mer förbanna,
men ljust och vårligt tala livet till.
Jag såg väl något gott och skönt ändå
slå ut ur allt det onda mig vart givet.
Det är en helig glans vid själva livet,
och mot dess källa vill jag ödmjukt gå.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
