Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårstjärnor (1920) - Tidsdikter - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var är väl den eldstod, som lyser ert mörka tåg,
den gudahand, som gör väg genom havets våg?
Vem bär väl i hjärtat en bild av det Kanans land,
som skulle stå upp ur den blodiga öknens sand?
Jag ser blott en kamp i blindo, en vanvettsdans,
där såren väl glöda, men klingorna sakna glans.
Jag ser edra festers lampor — de ryka styggt,
ty glädjens salar ha Fasa och Ångest byggt.
Ert tempel står välvt likt ett gravmonument av sten,
så skrämmande tomt, blott fyllt av de dödas ben.
Dess orgel har ingen klang och dess klocka är spräckt.
Dess präst är en ljugande narr, fast i helig dräkt.
Ja, jag vill ropa, o bröder, i skräck och harm:
Ert verk är förbannat, er strävan är fåfäng och arm!
Riv ögonens bindel och lös edra samvetens band,
att ner ni må tryckas på knä av Förtvivlans hand!
Ja, måtte din ånger bränna, o värld, dig ren,
och åter ge Kains panna dess gudomssken.
I botten, o mänsklighet, samvetets bägare drick
och uppstå hjärta vid hjärta och blick mot blick!
Och jorden skall skälva i heliga psalmers brus,
och kärlekens stjärna skall stråla i morgonljus,
skall speglas i livets ur mörkret framskridande ström,
i sjudande vaka, i djup och högtidlig dröm.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
