Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Dan Andersson - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son, var icke den sociala kampen, utan den enskilda
människans egen räddningskamp. Någon social
romantiker var han icke, därtill var han alltför skeptiskt, man
kan gott säga konservativt anlagd. Han hade heller
ingen sentimental övertro på det yttre lidandets
förstörande makt och han kände det mänskliga livet alltför
väl, för att sätta likhetstecken mellan lycka och yttre
bekymmerfrihet. Men han hade en djup medkänsla med
eländets skuldlösa offer. Denne »asociale» man har
skrivit ovanligt gripande »sociala» dikter, såsom »Sista
natten i Paindalen», »Vaggsången vid Kestina», »En
gamling» och flera. Han älskade och ärade de enkla,
strävsamma, osentimentala människorna, vilka, ständigt
kämpande med nöden, knappast hoppades något, men som
dock sällan klagade.
IV.
Människan lever en liten tid och måste så dö. Och
sedan? –-
Ett människoliv är ju, ur evighetssynpunkt, endast en
blixt som flammar till för att i samma ögonblick
utslockna. Men den medvetna människan känner att hennes
liv är ansvarsfullt och måste ha en mening. »Sedan
domen», säger den kristne.
I all sin oerhörda ensamhet står människan där, och
vet icke vart hon skall taga vägen; hon måste förverkliga
sin uppgift, och den rätta uppgiften, men det är icke så
33
Jlindel: Skrifter II 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
