Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Vilhelm Ekelund - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund började som lyriker, och står som
sådan värdigt vid sidan av de främsta svenska: Tegnér
och Stagnelius, Fröding och Ola Hansson. Då han som
tjugo-årig (år 1900) debuterade med diktsamlingen
Vårbris, var han visserligen ingalunda »färdig» — man
märker sålunda ganska tydligt hans förälskelse i Fröding,
Bååth och Ola Hansson — men den vittnade dock om
en vaknande ovanlig personlighet. I den året därpå
utgivna boken Syner är hans egenart nästan given, och i
Melodier i skymning — ett verk av en 22-årig skald! —
har denna egenart på ett underbart sätt mognats och
komprimerats.
Mycket tidigt lämnade Ekelund den rimmade versen
— dock aldrig fullständigt — och övergick till den
orimmade, så kallade fria. Då han använder det förra
versslaget visar han till fullo att detta kan vara ärligt
och uttrycksfullt, men han visar också, i sina övriga
dikter, hur onödigt rimmet (liksom den regelbundna
metern) är för en stor, om andliga ting diktande lyriker.
Ekelund var ju alls icke den förste svenske skald som
diktade på fri vers, men det förhållandet, att denna för
honom blev det huvudsakligaste uttrycksmedlet, jämte
det innerligt personliga i hans poesi, kom nog de flesta
»litteraturälskarna» att ställa sig ganska oförstående till
»fallet». Här var något nytt, obegripligt och
»självsvåldigt». Den unge studenten, vilken på
litteraturprofessorns fråga: »Kan herm säga mig: vad är poesi?» efter
något funderande troskyldigt svarade: »ja, det är det som
rimmar», uttryckte nog därmed en rätt allmän
folkmening.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
