Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Jag har tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oerhörda rymd, att stiga och att vara färdig att falla
ned i de tigande djupen — örnens maktkänsla,
fågelungens skälvande värnlöshet — kom mitt hjärta att ropa
av glädje —: jag stiger, jag faller — jag är, jag är något
av allt det som är. En tanke låg stor och tung över mig:
ingen människa har någonsin rätt att klaga över sitt
liv. —
Denna tanke hade jag förut mött, men jag hade gått
förbi den, som man glider förbi en tom fras. Nu stod
den ny och vårlig för mig. Hela livet stod i denna
vårliga glans — jag kände det, som hade jag snuddat
vid ett dolt ljuscentrum.–-
Genom alla ting gå hemliga flöden av kärlek, detta
kände jag då med hela min själ — en kärlek, som är
över oss, omkring oss — en kämpande god vilja,
skönjbar i alltings samspel och i skönheten, som vi förnimma
eller ana. Gud är kärleken, och Guds kärlek är skönhet;
det sköna är oss städse nära, då vi se och då vi icke se,
då vi vilja ont och då vi vilja gott. Guds kärlek är i
allt, kämpar i allt, vilar i allt och har gott om tid.
Liksom avsiktslöst uppfostrar den och danar, evigt ung och
bekymmerslös lyfter den allt från tid till tid, från rymd
till rymd, till högre och högre jämviktsplan — uppåt,
uppåt genom evigheters evigheter–
Jag har tagit in hasselkvistar och ställt på mitt bord. I
dag då jag vaknade, voro de gyllene hängena redan
utslagna — då jag öppnade mitt öga stodo de där, dall-
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
