Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Du går runt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du går runt dig själv i abstrakta betraktelser. Du har
glömt verkligheten, glömt oss, som ännu kämpa ute i
bränningarna.»
Så skriver en gammal vän och förebrår mig. Jag har
ingenting skrivit till svar — ingenting annat än dessa
rader i min dagbok:
Hur skulle väl en människa kunna glömma
verkligheten, och hur vet du, att just du är en verkligheternas
man — du, en de tomma ordens riddare? Och har väl
du någonsin kämpat i några bränningar?
Jag var ännu nästan ett barn, då jag första gången
såg och hörde dig tala. Du talade för de arbetande och
betungade, du skildrade livets bittra nöd, och jag kände
att du talade sant — jag förstod allt detta så väl. Jag
stod där i slitna kläder och trasiga skor, jag var den
djupast förödmjukade, den fattigaste och hungrigaste av
alla dina åhörare. Du talade om ett mänsklighetens
lyckorike, om en himmel, som skulle ryckas ned till
jorden — jag tyckte, att du talade varmt och ur hjärtat,
ty din stämma skälvde så övertygande. Du vet ej, hur
jag darrade av längtan och fröjd och iver. Jag var
svärmaren bland dina åhörare, jag var den yngste, och
jag hörde dig då för första gången. Tro mig, du har
aldrig talat till någon, som mer tveklöst tagit dig på
orden.
Efter den stunden kände jag mig mindre ensam,
världen föreföll mig mindre skrämmande och min egen nöd
tryckte mig mindre hårt. Min hela strävan gick ut på
att bli värdig dig och din tanke. Men din tanke var icke
din egen, och du var ej en man, som tålde att tagas på
orden.
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
